Jag har varit borta från träningen ett tag. Skador och dåliga ursäkter har gjort att jag inte riktigt har kommit tillbaka till att träna regelbundet. Så i somras bestämde jag mig för att det var dags att göra något åt det – det var dags att anlita en personlig tränare igen.
Sagt och gjort, jag gick bort till gymmet och bokade in ett introduktionsmöte. Första träffen gick bra, vi pratade igenom mål, behov och skador och satte ett datum för den första ”riktiga” träningen. Men innan vårt andra möte inträffade det att jag var på en fest som gjorde att min rygg lade av helt. Den ville inte alls vara med och jag tvingades kontakta PT:n för att boka om. Inför det nya datumet hörde hon av sig för att fråga hur det kändes. Nej, ryggen var ju inte riktigt bra, men det är den nästan aldrig, sa jag. Hon tyckte ändå att vi skulle vänta lite till, tyckte inte att det skulle bli en bra upplevelse för mig om jag hade ont under första träningspasset.
Föga överraskande rann det hela ut i sanden. Det tog veckor eller till och med månader innan ryggen kändes bra i flera dagar i sträck, så jag bokade aldrig in det där andra tillfället. Det kändes liksom inte lönt och nu var det ju ändå en så härlig sommar så jag ville helst bara ligga på stranden och lata mig när jag var ledig.
Men för ungefär två månader sedan ringde telefonen. Rösten i andra änden presenterade sig och förklarade att han var ny PT på mitt gym och undrade om jag skulle vara intresserad av två gratis PT-timmar med honom för att komma igång med träningen igen. Jag hade just bestämt mig för att oktober skulle bli min nystart så det passade ju perfekt.
Och faktiskt känns det lite så nu – som att det var den perfekta lösningen för mig.
Inget ont om den andra tränaren som jag träffade i somras, men hon var nog inte rätt för mig. Att inte vilja träna någon som har ont funkar liksom inte när kunden har knä- och ryggskador som gör sig påminda med jämna (och ojämna) mellanrum. Min nuvarande tränare har själv en knäskada (väsentligt allvarligare än min), så han förstår den grejen väldigt väl. När jag för en vecka sedan skrev till honom att ryggen hade börjat bråka var hans reaktion inte att ställa in träningen. Istället inledde vi passet med en kort ”rygglektion” och gick igenom lämpliga övningar innan vi sen fortsatte med mer krävande (men ändå skadeanpassad) träning. Precis vad jag behövde den dagen för att inte tappa sugen.
Därutöver har han andra styrkor. Förutom att vara PT är han också utbildad coach, så säkert hälften av tiden vi har tillbringat tillsammans hittills har gått till att prata om motivation och strategier för att genomföra den livsstilsförändring som behövs. Jag gillar hans tänk och känner att han förstår mina drivkrafter – och det är ju viktigt om något för att han ska kunna stötta mig på min väg framåt. Han är nog helt enkelt den tränare jag behöver just nu.
Och den tränare som jag var redo för nu. Det är som att det bara stämmer. Som att alla mina erfarenheter de senaste åren har lett fram till detta. Jag tror det är så det ska kännas när man har hittat rätt och jag är nästan tacksam för att ryggen ställde till det i somras så att jag hittade fram till ”min tränare”.
Vårkänslan 