Obekvämt men nyttigt

Feedback. Den kan vara obekväm. I jobbiga stunder kanske ovälkommen. Men faktiskt avgörande för att vi ska växa och bli bättre. Och just därför är det synd att de flesta av oss är så ovana vid fenomenet att det sällan blir något mer än ett ”bra jobbat”, om ens det.

Två saker har gjort att jag tänkt en hel del på det de senaste dagarna.

Den första var att jag fick upp en påminnelse på facebook om ett inlägg jag skrev för sisådär fyra-fem år sedan när jag läste boken Neuroledarskap. Redan i inledningen står följande:

[E]n ledares primära arbetsuppgift är att leda och utveckla medarbetarna – eftersom de är verksamheten. Allt övrigt som ledaren hinner med ska betraktas som en bonus.

Detta citat kändes och känns så äkta och sant för mig, inte minst med tanke på vad en medarbetare faktiskt är idag. Att arbeta och bidra till verksamheten handlar sällan om att göra något där man får omedelbar återkoppling i form av att något blir synbart rätt eller fel eller för att man till exempel klarar att utföra en uppgift lite snabbare än vad man gjorde förra gången. Sådana arbetsuppgifter har i allt större utsträckning automatiserats. Det är heller inte säkert att det arbete du gör idag kommer att vara det du behöver kunna göra imorgon. Tvärtom är kanske viktigare än någonsin att man som medarbetare fortsätter att lära nytt och vara flexibel och tja, utvecklas.

Den andra händelsen, som fick mig att fundera på vikten av feedback och hur lite av det de flesta av oss får i det vardagliga arbetet, var att jag pratade med min bror om hur de jobbar på hans arbetsplats. Där förväntas var och en både ge och ta emot feedback (positiv och konstruktiv) och sedan också använda denna i sin egna utveckling.

Nu är det överhuvudtaget en speciell organisation. De har till exempel inga chefer men däremot har alla en mentor, vars uppgift det är att guida och coacha och hjälpa individen att – där kommer det igen – utvecklas. Så kommer de flesta företag, kommuner och andra typer av verksamheter inte att se ut, åtminstone inte under mitt arbetsliv. Men jag tänker ändå att även vi andra borde kunna ta till oss lite av det där.

Vi kan ju börja i det lilla forum vi, åtminstone på pappret, redan har för att ge och ta emot feedback – medarbetarsamtalet. Jag har haft många trevliga medarbetarsamtal och det har nog också hänt att vi har lyckats klura ut vägar framåt för verksamheten, men det har sällan varit så att jag har gått därifrån med någon konkret feedback på vad jag kan göra för att bli bättre och utvecklas i min roll (eller hitta en ny roll). I enstaka fall har vi satt upp mål för det kommande året, men även då har det handlat om en ”att göra”-lista snarare än strategier för att bli en bättre medarbetare (eller en bättre medmänniska!).

Jag kan ju inbilla mig att det beror på att jag redan är så fulländad att cheferna helt enkelt inte har kunnat hitta något som kunde förbättras, men sanningen är nog snarare:

1. Vi vet inte hur man ger bra, konkret och konstruktiv feedback och eftersom vi så sällan övar oss så blir vi liksom heller inte mycket bättre på det.
2. Våra chefer har för mycket annat att göra, så de hinner aldrig ägna sig åt det som de (enligt citatet ovan) egentligen har som sin viktigaste uppgift – att leda och utveckla sina medarbetare.

Jag inser att mitt inflytande på detta är ganska begränsat, inte minst som jag ju faktiskt inte är chef. Men jag tänker att det åtminstone kan vara värt att försöka påverka den egna organisationen. Och lyckas det inte så kan jag ju i alla fall anstränga mig för att själv träna på det där med feedback och att försöka se hur jag därigenom kan hjälpa folk omkring mig (och mig själv) att utvecklas. Det kanske blir lite obekvämt, men det kan det nog vara värt.

4 + 1 tips för att få till träningen

Idag hade vi en föreläsning på jobbet om ”hälsa och friskfaktorer”, det vill säga sådant man kan och bör tänka på kring arbete och privatliv som antingen bidrar till hälsa eller kan leda till ohälsa. Ironiskt nog lider jag just nu av ohälsa orsakad av det som skulle vara en hälsofrämjande insats – träning. I min iver att hitta mitt absoluta max i benpressen i onsdags lyckades jag överanstränga rygg och nacke, så nu kan jag knappt gå och har svårt att vrida på huvudet. Inte så lyckat.

Nåväl, jag är ändå optimistisk. Jag är ju inne i ett bra flow med träning tre-fyra gånger i veckan och massor av energi, så jag ska väl lyckas återhämta mig och hålla igång med annan träning så länge.

Jag träffade min PT i söndags och vi pratade om hur det har gått under de sex veckor som gått sedan sist. Han var glad att jag har klarat mig så bra på egen hand och noterade också att jag verkar ha mycket mer energi, vilket jag bara kan hålla med om. Han frågade vad det var för strategier som gjort att jag lyckats etablera min nya träningsvana. Så här kommer mina tips för den som vill ta tag i det där som de vet att de ”borde” göra:

• Gör sånt du tycker om. Jag har sån tur att jag faktiskt gillar spinning och styrketräning, men om du tycker att det är roligare att gå en runda i parken med en vän eller köra ett danspass och låtsas att du är på en väldigt välkoreograferad nattklubb så gör det. I början är det inte så viktigt att du jobbar mot några specifika resultat. Bara att du gör något flera gånger i veckan är en vinst i sig.
• Schemalägg träningen. Det bästa och mest effektiva tips jag fick av min tränare var att göra träningen till en icke-förhandlingsbar del av mitt veckoschema. Precis som man bokar in sina barns fotbollsträningar, ridlektioner och vad de nu annars har för aktiviteter, ska man helt enkelt boka in sin egen träning och sen hålla sig till den planen så långt det bara går. Vill du fika på torsdag? Tyvärr då har jag träning.
• Sätt ett relevant mål. När jag började i oktober satte jag och min tränare upp målet att jag skulle träna minst 21 gånger på gymmet innan årsskiftet. Lite senare ändrade jag målet till 24 eftersom mitt gym i sin app har olika ”achievements” som man uppnår t.ex. beroende på hur ofta man går och tränar och ett av dem fick man vid just 24 incheckningar. Målet innebar att jag skulle hålla ett snitt av 2,5 träningspass i veckan under perioden, vilket kändes realistiskt. Och i slutändan hann jag faktiskt med 30 pass – yay me!
• Planera en belöning. Detta var något jag faktiskt inte kände att jag behövde, men eftersom min PT insisterade bestämde jag mig ändå för att jag skulle få en belöning om jag nådde mitt mål. En belöning som jag alltså inte skulle fått annars. Och när jag väl hade klarat av mitt 24:e pass så kändes det så otroligt lyxigt att ge mig själv den där belöningen – delvis för att det var en bra sak (ett par AirPods) men framför allt för att det representerade något annat, mycket större och viktigare. Så jo, det är värt det även om du tänker att målet är belöning i sig.

Ett bonustips som jag inte använt mig av så mycket själv, men som jag vidareförmedlade till några av mina coaching-klienter (som verkligen gillade det) är att tänka på dagar som A-, B- eller C-dagar. A-dagar är de där man känner sig bra och allt går som planerat. På B-dagar har man kanske lite mindre energi eller så har saker kört ihop sig. C-dagar är de då man mår riktigt dåligt (t.ex. är sjuk) eller det inte alls går att få till träningen (eller vad det nu är man har satt för mål).

Nyckeln är att ha en plan för B-dagarna och att acceptera läget och vara snäll mot sig själv på C-dagarna. Många tänker att livet ska vara fullt av A-dagar och missar därför att ta höjd för dagar då motivationen brister eller saker bara inte går som man har tänkt. Genom att medvetet tänka igenom detta på förhand ökar sannolikheten att man klarar sig förbi de hinder som ofrånkomligen dyker upp i livet.

Så nu har jag satt vanan och längtar till gymmet på de flesta av mina träningsdagar. Nästa steg är att börja arbeta mot resultat i form av ökad styrka och (ytterligare) förbättrad kondition. Och kanske kan jag tappa några kilon på köpet också, men det är i så fall en bonus i dagsläget. Träningsglädje framför allt!

Ett nytt årstema växer fram

Det har hänt så mycket de senaste månaderna. Jag har börjat träna igen, jag har bytt tjänst på jobbet och jag har *drumroll* startat upp mitt Tinder-konto på nytt. Det sista var helt klart det största steget, för innan jag gjorde det så kände jag inte alls för att börja dejta. Jag har varit borta från det där så länge att jag glömt bort hur man ens blir sugen på att träffa någon ny. Men jag tog alltså steget och laddade ner appen, återaktiverade kopplingen till facebook och började swipea.

Än har jag inte hittat kärleken. Jag var på dejt med en kille som var trevlig, men tyvärr inte lika intressant som en annan snubbe som jag hade fastnat för. Dessvärre var sagda snubbe en klantskalle. Ja, det utgår jag i alla fall ifrån eftersom han bommade att ens träffa mig trots att vi ju helt klart var som gjorda för varandra och skulle ha haft en massa kul ihop. Tänker jag och återgår till swipeandet.

Men jag känner mig faktiskt inte så hopplös som man skulle kunna tro. Det fanns ju trots allt någon därute som kunde få mig att tänka något mer än ”jaja, en dejt har väl ingen dött av”. Någon som jag på riktigt var intresserad av och kunde se en fortsättning med även efter första träffen.

Ribban är inte så hög just nu – det kan liksom nästan bara bli bättre.

Under tiden närmar sig årsskiftet. Kan det vara så att temat för 2019 ska vara relationer? Inte nödvändigtvis av det romantiska slaget (även om hoppet i allra högsta grad lever), utan mer generellt. Och framför allt på det sättet att jag tänker att jag ska göra min del för att det ska bli något.

Hur många potentiella relationer har jag inte haft (bokstavligt talat – inte haft) på grund av att jag backat eller låtit bli att ta ens ett litet första steg för att få något att hända? Åtminstone en av dem kunde dessutom ha blivit riktigt bra, men istället stannade det vid vänskap mellan två personer, som egentligen bara ville vara tillsammans, men inte förmådde ta risken att få ett nej.

Det kan jag i alla fall säga om mitt senaste misslyckande – jag är nöjd med min egen insats.

Jag var tydlig med mitt intresse, lät mig inte avskräckas av hjärnspöken eller rädslan för att göra bort mig och få ett avslag. Sen hjälpte det ju ändå inte eftersom han tydligen inte kände på samma sätt. Och det är förstås tusen gånger enklare att ”riskera” en Tinder-dejt än något mer riktigt, en redan etablerad vänskap. Men jag tar det ändå som ett första steg i rätt riktning.

Nu åter till swipe-appen för att hitta någon ny med potential.

Att hitta rätt

Jag har varit borta från träningen ett tag. Skador och dåliga ursäkter har gjort att jag inte riktigt har kommit tillbaka till att träna regelbundet. Så i somras bestämde jag mig för att det var dags att göra något åt det – det var dags att anlita en personlig tränare igen.

Sagt och gjort, jag gick bort till gymmet och bokade in ett introduktionsmöte. Första träffen gick bra, vi pratade igenom mål, behov och skador och satte ett datum för den första ”riktiga” träningen. Men innan vårt andra möte inträffade det att jag var på en fest som gjorde att min rygg lade av helt. Den ville inte alls vara med och jag tvingades kontakta PT:n för att boka om. Inför det nya datumet hörde hon av sig för att fråga hur det kändes. Nej, ryggen var ju inte riktigt bra, men det är den nästan aldrig, sa jag. Hon tyckte ändå att vi skulle vänta lite till, tyckte inte att det skulle bli en bra upplevelse för mig om jag hade ont under första träningspasset. 

Föga överraskande rann det hela ut i sanden. Det tog veckor eller till och med månader innan ryggen kändes bra i flera dagar i sträck, så jag bokade aldrig in det där andra tillfället. Det kändes liksom inte lönt och nu var det ju ändå en så härlig sommar så jag ville helst bara ligga på stranden och lata mig när jag var ledig.

Men för ungefär två månader sedan ringde telefonen. Rösten i andra änden presenterade sig och förklarade att han var ny PT på mitt gym och undrade om jag skulle vara intresserad av två gratis PT-timmar med honom för att komma igång med träningen igen. Jag hade just bestämt mig för att oktober skulle bli min nystart så det passade ju perfekt. 

Och faktiskt känns det lite så nu – som att det var den perfekta lösningen för mig.

Inget ont om den andra tränaren som jag träffade i somras, men hon var nog inte rätt för mig. Att inte vilja träna någon som har ont funkar liksom inte när kunden har knä- och ryggskador som gör sig påminda med jämna (och ojämna) mellanrum. Min nuvarande tränare har själv en knäskada (väsentligt allvarligare än min), så han förstår den grejen väldigt väl. När jag för en vecka sedan skrev till honom att ryggen hade börjat bråka var hans reaktion inte att ställa in träningen. Istället inledde vi passet med en kort ”rygglektion” och gick igenom lämpliga övningar innan vi sen fortsatte med mer krävande (men ändå skadeanpassad) träning. Precis vad jag behövde den dagen för att inte tappa sugen. 

Därutöver har han andra styrkor. Förutom att vara PT är han också utbildad coach, så säkert hälften av tiden vi har tillbringat tillsammans hittills har gått till att prata om motivation och strategier för att genomföra den livsstilsförändring som behövs. Jag gillar hans tänk och känner att han förstår mina drivkrafter – och det är ju viktigt om något för att han ska kunna stötta mig på min väg framåt. Han är nog helt enkelt den tränare jag behöver just nu.

Och den tränare som jag var redo för nu. Det är som att det bara stämmer. Som att alla mina erfarenheter de senaste åren har lett fram till detta. Jag tror det är så det ska kännas när man har hittat rätt och jag är nästan tacksam för att ryggen ställde till det i somras så att jag hittade fram till ”min tränare”. 

Garden uppe

Ibland drabbas jag av längtan efter kärlek och efter att ha någon som kan vara min trygga hamn. Idag var en sådan dag då den där önskan kom över mig. Just som jag hade avslutat min meditation och skulle sätta mig för att skriva fick jag bilder i huvudet av de där små stunderna som man saknar som singel. En blick, en hand i ryggslutet, ett delat andetag.

Idag hände dock något som inte brukar hända. När jag satt där och skrev fortsatte tankarna vidare till de förhållanden jag haft som faktiskt var sådär trygga, men ganska snart dök även de mindre bra sakerna upp. Känslan från när det som var självklart plötsligt kändes osäkert. När tillit förbyttes i misstro. Jag kunde liksom känna smärtan i hjärtat – och det fick mig att backa. Som att jag plötsligt började tvivla på om jag vill riskera det igen.

Fram tills för några år sedan har det alltid varit jag som har blivit lämnad. Först i vänskapsrelationer och så småningom också i kärleken. Det var aldrig mitt beslut, den andra personen vände sig om och gick och jag stod kvar och saknade. Därför har jag känt mig ganska nöjd när jag på senare år har varit aktiv i att avsluta relationer. Besluten har varit ömsesidiga och jag har inte känt mig ratad eller sviken.

Men det finns ju en annan sida av det där. För sanningen är väl också att jag inte har varit lika investerad, inte har satt lika mycket känslor på spel. Och då är det klart avsluten också blir lättare.

I några fall har det stått ganska klart för mig från början att det inte var rätt – att den hundraprocentiga attraktionen inte var där. I något fall var den verkligen där, men då fanns det andra skäl som gjorde att det ändå inte kunde bli ett ”riktigt” förhållande och så höll jag (vi?) tillbaka av den anledningen.

Det är tryggt att skydda sig på det sättet. Men det är väl också ganska typiskt att det jag längtar efter nu är den där närheten och sårbarheten. Att ha en känslomässig kontakt där båda kan vara ärliga i att visa vem de är. Utan att skydda sig. Utan att tävla om vem som kan verka mest oberörd och osårbar.

För det var ett tag sen nu. Sedan jag sänkte garden med någon som verkligen betydde något. Någon som faktiskt kunde såra mig om han ville, men som jag visste inte skulle utnyttja det.

Och där skulle väl vissa säga att man kan ta ytterligare ett steg i analysen. Inse att det att jag inte dejtar kanske fungerar som en förlängning av min ovilja att låta mig bli lämnad igen. Jo, jag är faktiskt på riktigt trött på nätdejtingen, men det är också ett säkert sätt att skydda sig från att bli ratad att helt enkelt säga nej till att ens träffas.

Jag får nog ”tugga på den” ett tag och se om jag kommer över min ovilja. Eller om jag ska fortsätta hoppas på att kärleken dyker upp på magiskt vis och lyckas övertala mig att ge det en chans.

Motgång – lärdom – framgång?

Dagens meditation i Calm hade titeln Obstacles och handlade om att se motgångar inte som hinder utan som möjligheter att lära sig något. Jag gillade verkligen citatet som lyftes fram:

Obstacles do not block the path, they are the path.

Det budskapet behövde jag kanske höra extra mycket just idag. Igår hade jag nämligen ett möte, som omfattade en förhandlingssituation. Utgången blev inte som jag (eller motparten) hade önskat, men när jag vaknade idag var det egentligen inte det som störde mig mest. Istället var det att jag insåg att jag inte hade fört fram mina argument särskilt väl under själva mötet. Det berodde inte på att jag saknade argument – jag hade förberett mig och hade, tyckte (och tycker) jag, goda skäl till min ståndpunkt. Men av någon anledning förblev flertalet av argumenten osagda. Och det störde mig alltså.

Lärdomen, insåg jag, var att jag behöver träna mig i förhandlingsteknik. Sådär rent praktiskt, alltså, inte bara teoretiskt. Jag behöver inse vad mina styrkor och svagheter är och hur jag kan använda och vända dem till min fördel. Och tydligen är en av mina svagheter att jag håller tyst om jag inte uttryckligen blir frågad om vad mina argument är. Ibland är det ju bra att inte pladdra på i onödan, men i just det här fallet hade det kanske varit bättre att säga mer snarare än mindre.

Faktiskt ligger det ytterligare en lärdom i det: Det är värt att kämpa även för saker man inte är desperat efter.

Det låter kanske konstigt, många slösar ju tid och energi på att kämpa för saker i onödan. Saker de senare upptäcker att de inte ens ville ha. Men i mitt fall kan det nog vara så att det är lättare för mig att gå därifrån, antagligen för att jag redan har spelat upp möjliga scenarier i mitt inre och kommit fram till att om vi inte landar i min lösning så är det inte värt det. Men då glömmer jag ju att den andra parten inte var med på den där resan och inte känner till de resonemang jag har gått igenom för att nå fram till min slutsats. Och då kan det ju faktiskt vara värt att ge vederbörande en chans att komma med på tåget.

Således författade jag i morse ett mail där jag lade fram argumenten. Så har jag gett den andra sidan en chans att tänka om. Och är svaret sedan fortfarande nej så kan jag åtminstone gå därifrån utan den där gnagande känslan av att jag borde ha kämpat mer.

Det är mycket nu

Jag har haft flera inlägg som jag har velat skriva de senaste dagarna. Om hur jag efter min födelsedagsmiddag kände det som att mitt liv är en film (med flera riktigt bra karaktärer och såndär mys-intressant dialog). Om hur frihet är att kunna välja och att det är lätt att glömma bort att tänka till ordentligt över de där valen. Om hur frustrerande det är med personer som placerar sig själva i rollen som offer när de istället hade kunnat ändra situationen (det gäller ju inte alltid, men ibland kan man faktiskt göra något åt saken själv). Och om hur kul det är att ta tyglarna, men att det också kan kännas läskigt när någon erbjuder en dem ”på riktigt”.

Men det är mycket nu. Jag hinner inte riktigt. Eller så orkar jag inte. Eller så kommer jag på andra saker att göra och tänker att ”jag kan ju skriva sen”, men sen var det plötsligt sent och så var jag tvungen att gå och lägga mig. Jag tar det imorgon istället…

Men imorgon kommer jag också att ha fullt upp. Och i övermorgon. Och nästa vecka.

Jag känner igen det här på något sätt. Är det inte så att jag har den här känslan varje höst, runt oktober när allt har rullat igång och man har hunnit säga ja till alldeles för mycket saker för att man inbillade sig i augusti att det snart skulle lugna ner sig? Är det inte exakt såhär jag gjorde förra året när jag plötsligt insåg att jag hade huuuuur mycket som helst att göra och inte alls tillräckligt med tid?

Men det är ju roliga saker. Jag gör dem ju så gärna. Och jag vill ju att det blir bra. Själv är bäste dräng och allt det där. Och samtidigt känner jag redan att oktober-november är mentalt fullbokade och till och med våren börjar så smått att kännas stressig.

Det är mycket nu. Men idag tog jag mig tid att skriva. Och till julen ska jag vara ledig. Det blir nog bra alltihopa.

Tomma ord eller…?

Finns det egentligen någon poäng med att skicka födelsedagsgratulationer till personer som man inte (längre) har någon relation med i verkliga livet? Det vill säga personer som man har som vänner på Facebook eller andra sociala plattformar, men som man egentligen inte interagerar med utöver möjligtvis en tummen upp på något inlägg då och då. Betyder det något – för avsändaren eller mottagaren – att det kommer ett ”Grattis”, eventuellt med en bifogad gif eller några emoticons eller en copy-pastead dikt? Eller är det bara en tom gest, som alla lika gärna skulle kunna vara utan?

Jag har funderat på det lite då och då på sistone när Facebook har påmint mig om att någon avlägsen bekant har födelsedag. Ska jag eller är det bättre att avstå? Och hur ska jag själv reagera när jag om några dagar sannolikt får ett gäng hälsningar?

Min slutsats är att det faktiskt aldrig är fel att önska någon en härlig dag. För det man egentligen säger är ”jag tänker på dig”. Jovisst, anledningen kanske är att en app plingade till, men det gör väl inte tanken mindre värd?

”Just här och nu lever du i mina tankar” – det är väl inte så illa ändå?

På sätt och vis är det väl likheten mellan personer som gått bort och relationer vi har avslutat (eller som avslutats åt oss). De går inte längre att ta på, men när vi skänker dem en tanke blir de levande för stunden. Det sägs att det är det närmaste vi kommer till att vara odödliga – att finnas kvar i andras tankar, minnen och berättelser. Så på sätt och vis är det att gratulera någon på födelsedagen också att ge dem en liten stund odödlighet. Och det kan ju aldrig vara fel.

Tuff dag – tufft beslut

Idag är jag helt slut. Inte fysiskt, men mentalt.

Det började i förmiddags med ett möte som började ”på riktigt” 34 minuter efter den utsatta starttiden trots att alla var på plats. Det var planerat som ett tretimmarsmöte och där har vi kanske det första problemet – ingen kände någon vidare brådska att komma vidare. Under de där första 34 minuterna höll bland annat en av deltagarna ett soloanförande på en kvart om saker som överhuvudtaget inte var relevanta för projektet vi var där för att diskutera. Problem nummer två – när det är personen med högst ”rang” som snackar på, finns det ingen som känner att de kan avbryta och då tar det aldrig slut.

Det slutade (förstås) med att mötet drog ut på tiden och vi blev klara tjugo minuter senare än annonserat. Det gjorde i sin tur att jag blev tvungen att skynda mig vidare till nästa möte och på vägen försöka få något att äta mitt i lunchrusningen. Jättelyckat.

Just det, under det första mötet hade det dessutom dykt upp ett par akuta frågor som jag var tvungen att hinna fixa med innan nästa möte drog igång. Resultatet blev att jag inte hann förbereda mig som jag hade tänkt, men tack och lov har jag duktiga konsulter som sköter det där, så att jag kan luta mig tillbaka och låta dem stå för de tuffa frågorna. Men ändå…

Efter mötet kom då en diskussion upp om arbete som en annan (inte närvarande) person borde ha gjort, men inte har tagit hand om. Detta är brister jag har varit medveten om länge och också har försökt flagga för, men aldrig riktigt nått fram till ledningen med. Det är också svårt att veta när man ska lägga sig i – det kan ju finnas överenskommelser eller direktiv som jag inte känner till.

Men när jag lämnade mötet och var på väg hem kände jag bara hur klumpen i magen växte och växte. Jag ringde mamma och berättade om det som kommit upp – både på mötet och i andra sammanhang de senaste veckorna – och fick det säkert korrekta och kloka, men också jäkligt jobbiga rådet att jag måste gå direkt till ledningen. Så nu har jag bokat in ett möte imorgon med ansvarig chef och jag bävar inför hur hen ska reagera. Det kan gå precis hur dåligt som helst och det värsta är att jag inte riktigt kan se vad den positiva utgången ska bli, men jag kan bara inte hålla tyst längre.

Så sänd mig alla positiva tankar och uppmuntran ni kan, för imorgon måste jag göra något jag verkligen inte vill eller känner mig bekväm med. Jag hoppas bara att det inte slår tillbaka så att det i slutändan blir jag som råkar illa ut.

Nu ska jag sätta mig och meditera tills ångesten lättar.

 

Vilse och vanans makt

I slutet av dagens meditation uppmanades jag att känna efter hur jag kände mig. Orden som dök upp i mitt huvud var ”I’m lost”. Inte ”lost” som i vilse i livet utan specifikt i förhållande till meditationen.

Jag har känt mig ofokuserad de senaste dagarna (veckan?) och har haft svårare än vanligt att samla mig och låta tankarna passera under meditationspassen. Kanske var jag bara extra trött idag, men jag fick känslan av att jag riskerade att bara sitta av tiden. Jag har liksom varken kommit lika djupt in i koncentrationen eller känt mig lika upplyft efter meditationen som jag brukar.

Men här ser jag också vinsten med att ha jobbat med habit coaching så som jag har gjort i snart fyra år. För några veckor sedan bestämde jag mig nämligen för att jag skulle fortsätta mitt pågående ”streak” och köra 100 dagar i rad med daglig meditation. Jag är nu tre veckor ifrån målet och kommer därför att göra allt jag kan för att hålla igång vanan – även när det känns motigt eller jag inte riktigt är säker på om det gör någon nytta.

För ibland är det att man bara gör det och att man lyckas trotsa latheten och bekvämligheten en nytta i sig.

Och eftersom det inte är något alternativ att sluta så får jag ju utforska andra alternativ. Ett är förstås att se till att jag får mer sömn så att jag är utvilad och kanske får lite lättare att koncentrera mig. Ett annat är att istället göra mer – lägga till några minuters body scan innan jag kör min Daily Calm eller rent av köra ett par tiominutare efter varandra.

Så småningom kommer jag ju att hitta tillbaka. Det kommer att börja kännas bra och givande igen och det där ofokuserade surret i hjärnan kommer att lägga sig. Det gäller bara att hålla ut och lita på att vanan hjälper mig att hitta rätt. Tillbaka till det lugna sinnets oändliga vidder.