Ett nytt årstema växer fram

Det har hänt så mycket de senaste månaderna. Jag har börjat träna igen, jag har bytt tjänst på jobbet och jag har *drumroll* startat upp mitt Tinder-konto på nytt. Det sista var helt klart det största steget, för innan jag gjorde det så kände jag inte alls för att börja dejta. Jag har varit borta från det där så länge att jag glömt bort hur man ens blir sugen på att träffa någon ny. Men jag tog alltså steget och laddade ner appen, återaktiverade kopplingen till facebook och började swipea.

Än har jag inte hittat kärleken. Jag var på dejt med en kille som var trevlig, men tyvärr inte lika intressant som en annan snubbe som jag hade fastnat för. Dessvärre var sagda snubbe en klantskalle. Ja, det utgår jag i alla fall ifrån eftersom han bommade att ens träffa mig trots att vi ju helt klart var som gjorda för varandra och skulle ha haft en massa kul ihop. Tänker jag och återgår till swipeandet.

Men jag känner mig faktiskt inte så hopplös som man skulle kunna tro. Det fanns ju trots allt någon därute som kunde få mig att tänka något mer än ”jaja, en dejt har väl ingen dött av”. Någon som jag på riktigt var intresserad av och kunde se en fortsättning med även efter första träffen.

Ribban är inte så hög just nu – det kan liksom nästan bara bli bättre.

Under tiden närmar sig årsskiftet. Kan det vara så att temat för 2019 ska vara relationer? Inte nödvändigtvis av det romantiska slaget (även om hoppet i allra högsta grad lever), utan mer generellt. Och framför allt på det sättet att jag tänker att jag ska göra min del för att det ska bli något.

Hur många potentiella relationer har jag inte haft (bokstavligt talat – inte haft) på grund av att jag backat eller låtit bli att ta ens ett litet första steg för att få något att hända? Åtminstone en av dem kunde dessutom ha blivit riktigt bra, men istället stannade det vid vänskap mellan två personer, som egentligen bara ville vara tillsammans, men inte förmådde ta risken att få ett nej.

Det kan jag i alla fall säga om mitt senaste misslyckande – jag är nöjd med min egen insats.

Jag var tydlig med mitt intresse, lät mig inte avskräckas av hjärnspöken eller rädslan för att göra bort mig och få ett avslag. Sen hjälpte det ju ändå inte eftersom han tydligen inte kände på samma sätt. Och det är förstås tusen gånger enklare att ”riskera” en Tinder-dejt än något mer riktigt, en redan etablerad vänskap. Men jag tar det ändå som ett första steg i rätt riktning.

Nu åter till swipe-appen för att hitta någon ny med potential.

Garden uppe

Ibland drabbas jag av längtan efter kärlek och efter att ha någon som kan vara min trygga hamn. Idag var en sådan dag då den där önskan kom över mig. Just som jag hade avslutat min meditation och skulle sätta mig för att skriva fick jag bilder i huvudet av de där små stunderna som man saknar som singel. En blick, en hand i ryggslutet, ett delat andetag.

Idag hände dock något som inte brukar hända. När jag satt där och skrev fortsatte tankarna vidare till de förhållanden jag haft som faktiskt var sådär trygga, men ganska snart dök även de mindre bra sakerna upp. Känslan från när det som var självklart plötsligt kändes osäkert. När tillit förbyttes i misstro. Jag kunde liksom känna smärtan i hjärtat – och det fick mig att backa. Som att jag plötsligt började tvivla på om jag vill riskera det igen.

Fram tills för några år sedan har det alltid varit jag som har blivit lämnad. Först i vänskapsrelationer och så småningom också i kärleken. Det var aldrig mitt beslut, den andra personen vände sig om och gick och jag stod kvar och saknade. Därför har jag känt mig ganska nöjd när jag på senare år har varit aktiv i att avsluta relationer. Besluten har varit ömsesidiga och jag har inte känt mig ratad eller sviken.

Men det finns ju en annan sida av det där. För sanningen är väl också att jag inte har varit lika investerad, inte har satt lika mycket känslor på spel. Och då är det klart avsluten också blir lättare.

I några fall har det stått ganska klart för mig från början att det inte var rätt – att den hundraprocentiga attraktionen inte var där. I något fall var den verkligen där, men då fanns det andra skäl som gjorde att det ändå inte kunde bli ett ”riktigt” förhållande och så höll jag (vi?) tillbaka av den anledningen.

Det är tryggt att skydda sig på det sättet. Men det är väl också ganska typiskt att det jag längtar efter nu är den där närheten och sårbarheten. Att ha en känslomässig kontakt där båda kan vara ärliga i att visa vem de är. Utan att skydda sig. Utan att tävla om vem som kan verka mest oberörd och osårbar.

För det var ett tag sen nu. Sedan jag sänkte garden med någon som verkligen betydde något. Någon som faktiskt kunde såra mig om han ville, men som jag visste inte skulle utnyttja det.

Och där skulle väl vissa säga att man kan ta ytterligare ett steg i analysen. Inse att det att jag inte dejtar kanske fungerar som en förlängning av min ovilja att låta mig bli lämnad igen. Jo, jag är faktiskt på riktigt trött på nätdejtingen, men det är också ett säkert sätt att skydda sig från att bli ratad att helt enkelt säga nej till att ens träffas.

Jag får nog ”tugga på den” ett tag och se om jag kommer över min ovilja. Eller om jag ska fortsätta hoppas på att kärleken dyker upp på magiskt vis och lyckas övertala mig att ge det en chans.

Tomma ord eller…?

Finns det egentligen någon poäng med att skicka födelsedagsgratulationer till personer som man inte (längre) har någon relation med i verkliga livet? Det vill säga personer som man har som vänner på Facebook eller andra sociala plattformar, men som man egentligen inte interagerar med utöver möjligtvis en tummen upp på något inlägg då och då. Betyder det något – för avsändaren eller mottagaren – att det kommer ett ”Grattis”, eventuellt med en bifogad gif eller några emoticons eller en copy-pastead dikt? Eller är det bara en tom gest, som alla lika gärna skulle kunna vara utan?

Jag har funderat på det lite då och då på sistone när Facebook har påmint mig om att någon avlägsen bekant har födelsedag. Ska jag eller är det bättre att avstå? Och hur ska jag själv reagera när jag om några dagar sannolikt får ett gäng hälsningar?

Min slutsats är att det faktiskt aldrig är fel att önska någon en härlig dag. För det man egentligen säger är ”jag tänker på dig”. Jovisst, anledningen kanske är att en app plingade till, men det gör väl inte tanken mindre värd?

”Just här och nu lever du i mina tankar” – det är väl inte så illa ändå?

På sätt och vis är det väl likheten mellan personer som gått bort och relationer vi har avslutat (eller som avslutats åt oss). De går inte längre att ta på, men när vi skänker dem en tanke blir de levande för stunden. Det sägs att det är det närmaste vi kommer till att vara odödliga – att finnas kvar i andras tankar, minnen och berättelser. Så på sätt och vis är det att gratulera någon på födelsedagen också att ge dem en liten stund odödlighet. Och det kan ju aldrig vara fel.

Helt vanlig dödlig

Återvände till jobbet i tisdags efter nästan fyra veckors semester. Som väntat har jag varit trött, men det har ändå varit uthärdligt. Jag har ju nämligen ett jobb jag tycker om och kollegor jag blir glad av att träffa.

Något jag slogs av var hur många som välkomnade mig tillbaka. Alltså, inte bara de som jag arbetar allra närmst med och som jag väl hade förväntat mig skulle lägga märke till att jag hade återvänt. Personer som jag normalt inte träffar eller pratar med varje dag uppmärksammade att jag var tillbaka och frågade om det var första dagen efter semestern.

Jag har ännu inte kommit fram till om min förvåning grundar sig i att jag själv är så fullständigt självupptagen att jag lätt skulle kunnat missa om någon annan var borta eller om det tvärtom är så att jag underskattar min roll i sammanhanget.

Det där är ju ganska typiskt. Man tror att man är en viss person, spelar en viss roll och att andra ser en på ett visst sätt. Men en dag så säger någon något eller agerar på ett sätt som får en att inse att man har haft fel.

”Jaså, de tror att jag är sån.”

Som för någon månad sedan när jag hade ett samtal med några kollegor om prokrastinering och sa att jag kan vara riktigt värdelös på att få saker gjorda. En kär kollega var uppenbart förvånad och sa att hon aldrig hade trott att jag hade sådana problem. Och nej, det är kanske inte så lätt att gissa om man bara ser mig på jobbet och dessutom framförallt i situationer där jag levererar. Där har jag ju koll på läget, är välorganiserad och håller (merparten av) mina deadlines.

Meanwhile minns jag inte ens när jag senast putsade fönstren i lägenheten. Jo förresten, det var ju då nån gång efter att köket blev klart och det värsta byggdammet hade lagt sig. Nå, det är ju bara typ nio månader sen – men ni fattar grejen. Jag är inte någon superwoman.

Ibland är det nog nyttigt att låna någon annans ögon och se sig själv som de ser en. Om inte annat inser jag ju, att de där som jag beundrar och tänker är galet imponerande i allt de gör, säkert också känner sig som helt vanliga dödliga. Det syns bara inte från där jag står.

 

2018: Kvalitet

De senaste åren har jag inlett med fokus på ett visst område. 2016 var det närvaro, förra årets tema var hälsa. Hur det gick i slutändan kan väl diskuteras, men nu är det återigen nytt år och därmed också dags för ett nytt tema.

Ordet som har kommit till mig i år är kvalitet.

I somras bestämde jag mig för att äntligen, efter många långa övervägningar, beställa ett nytt kök. Det blev också som ett beslut att faktiskt acceptera att nu bor jag här – på riktigt. Jag har ju en tendens att känna att allting bara är tillfälligt. Att jag är här just nu, men aldrig riktigt landa och slå mig till ro.

Men nu tog jag då äntligen ett steg för att flytta in ”på riktigt” i den lägenhet som har varit min adress i över åtta år. Detta steg innebar också att jag höjde kvaliteten på mitt hemmaliv avsevärt. Även om jag ännu inte kommit helt på plats njuter jag nu av att laga mat – eller att helt enkelt bara stå i mitt nya kök och fundera på vilka saker som ska stå var och hur jag ska placera hyllplanen för att på bästa sätt utnyttja utrymmet. Härnäst blir det golvslipning i hall och sovrum och ny färg på väggarna i det senare. Kristina ska komma hem – till det hem jag aldrig har tillåtit mig att ha.

Men kvalitet handlar också om relationer. Att välja de som tillför något över de som slukar energi. Att vårda de positiva relationerna och se till att sätta av tid för dem så att de kan växa och bli ännu bättre.

På det hela taget handlar kvalitet om att lägga sin tid (och sina pengar) på sådant som berikar livet. Det kan för mig vara så enkelt som att stänga av tv:n när det inte är något bra program och stället sätta på lite skön musik. Eller att, som igår, avsluta dagen med en varm dusch med skrubb, ansiktsmask och hårinpackning innan man kryper ner mellan nytvättade lakan.

Jag har ju ingen annan att ta hänsyn till – och heller ingen som tar hänsyn till mig. Så jag får helt enkelt börja visa hänsyn mot mig själv och se till att jag får det jag behöver och förtjänar. Because I’m worth it, som de säger.

Söndagsfilosofi

Jag funderar på så konstiga saker ibland.

Häromdagen lyssnade jag på en podd där de pratade om att forskare nu har testat kloning på människoembryon och diskuterade de etiska aspekterna av att klona människor. Kommer man i framtiden att kunna få en äkta mini-me och tycka att det är lika naturligt som vi idag tycker att det IVF är?

Jag fastnade fullständigt fascinerad i tanken på att uppfostra en kopia av sig själv. Fast å andra sidan antar jag att det till viss del är det man gör när man uppfostrar sina helt vanliga, biologiska barn. Visst, deras gener har blandats upp med lite material från någon annan, men till stor del måste man ju ändå kunna se sig själv i dem.

Så kanske är det ingen större skillnad? Bara man kan komma över tanken på att de ska vara samma person som en själv. Igen – det verkar en del föräldrar ha svårt med även utan kloning, så det är kanske detsamma. Egentligen. Fast inte…

Något annat jag tänkt på är det här med relationer. Vad vill vi ha ut av dem? Vad är det rimligt att förvänta sig?

Som INTJ drömmer jag om den där kontakten med någon som förstår mig på riktigt. Det sägs att vi ofta känner oss missförstådda, men det är inget jag lider av särskilt ofta – jag känner mig bara sällan förstådd. Men ingen kan väl förstå en annan människa till hundra procent? Så vad kan man realistiskt sett hoppas på? Femtio procent? Sjuttiofem?

Eller är det egentligen inte så viktigt att bli förstådd utan snarare att bli accepterad? Att få utrymme att uttrycka det som rör sig på insidan utan oro eller rädsla för konsekvenserna. Men hur realistiskt är det då?

Och så fortsätter filosoferandet. Känns som jag skulle behöva åka ut i skogen till någon stuga i en månad för att bara fundera och skriva och fundera lite till. Inte för att jag tror att resultatet skulle vara värt att dela med världen, men det skulle nog vara nyttigt att reda ut alla de där tankarna. Följa dem till slutet.

Att få ett val

 

Det var längesen jag var på en dejt. Sisådär två och ett halvt år, tror jag. Det har inte direkt varit något medvetet val. Jag orkade bara inte riktigt med hela det där med att leta efter kärleken och förvånande nog dök det inte bara upp någon ur tomma intet.

En del av mig har accepterat situationen, insett att det kanske blir såhär. Jag kanske aldrig kommer att dela mitt liv med en annan person. Min mamma konstaterade för någon månad sedan att jag ju sannolikt inte kommer att få några barn. Hon har rätt, men det känns ändå konstigt. Inte för att jag anser att barn är ett måste för ett fullödigt liv, men jag tänker att det hade känts bättre om det hade varit mitt val – istället för att det bara blev så.

Nej, det är inte för sent. Men det är heller inte gott om tid – ifall jag nu skulle bestämma mig för att jag ville ha det där. Eller om jag helt enkelt vill få lov att fatta beslutet att avstå snarare än att det bestäms av omständigheterna.

Men idag bröt jag mönstret. Jag gick på en dejt. Hade trevligt. Huruvida det blir en andra träff återstår att se. Men jag gick i alla fall på en första. Kanske är jag inte helt hopplös trots allt.

Dålig singel

Dags för ett singelinlägg. För att det var längesen sist. Och för att jag ramlade över en sån där Instagrambild med ett citat om att vara singel:

Single and ready to… Not mingle, not at all. Fuck mingling. Single and ready to be a recluse and wait it out until love unexpected pops into my life and starts to grow deep inside like a hidden rose garden, beautiful and dangerous… And let it ruin me all over again.

/@singelpodden

För lite så är det ju jag har känt de senaste… lite för många åren. Och resultatet är väl föga överraskande – jag är fortfarande singel.

Så vad ska man göra om man inte riktigt känner sig ”ready to mingle”? Hur lockar man kärleken in i livet utan att behöva springa runt i barer med flirtögonen på? Eller flirtmunnen, eller vad man nu annars använder sig av.

Jag fattar ju att inget kommer att hända om jag bara uppehåller mig i min lägenhet. Dit kommer det nämligen inte så många singelkillar. Faktiskt inte en enda. Men det måste väl finnas något mellanting som går att uthärda?

Säg inte Tinder! Jag orkar inte! Swipe, swipe, swipe – man får ju inflammation i tummen innan man har hittat någon lovande. Och när det väl blir en matchning så tappar man ändå intresset igen så snart de börjar skriva. Hur svårt ska det vara?

Ja, eller så slutar jag skriva för att jag inte orkar hålla på att chatta med nån snubbe jag inte känner mitt i natten. My bad.

Jag är en dålig singel, helt enkelt. Jag varken utnyttjar min frihet (a.k.a. ligger runt) eller gör något för att den ska få ett slut.

En särskild sorts person

Det händer ibland att man träffar en särskild sorts person. Den där sorten som man under det första samtalet känner att man bara måste få träffa igen. Det är något magiskt som sker. En känsla av att man förstår varandra, av en slags ömsesidig fascination.

Det är sällsynt, men inte unikt. Jag har träffat några stycken sådana personer och även om några av dem helt eller delvis har försvunnit ur mitt liv blir jag fortfarande alldeles lycklig när jag tänker på det där första samtalet med var och en av dem.

Några bekanta beskrev det en gång – efter att ha studerat interaktionen mellan mig och den som en dryg vecka senare skulle bli min pojkvän – som att det var stjärnor mellan oss när vi pratade med varandra. Och de hade inte fel. Jag kände de där stjärnorna även om jag i det läget inte hade en tanke på att vi skulle bli något mer än vänner. Jag visste bara att han var den jag allra helst ville prata med.

Nå, det höll ju inte i längden, men jag gillar verkligen beskrivningen, för det är ju så det känns.

Mitt senaste möte av det slaget var med en person jag upptäckte under ett samtal runt ett matbord. Vi var en liten grupp nya och gamla vänner som satt och pratade om ditt och datt. Och så plötsligt upptäckte jag att stjärnorna var där. De svävade i luften mellan mig och en av de andra gästerna och jag insåg att det här var en av den där särskilda sortens personer. En sån där som jag inte kan låta bli att tycka om.

Som med de flesta här i livet har man dem oftast bara till låns. Men det ger mig ändå hopp. Som ett löfte om att det finns fler av dem därute och mister du en står dig åtminstone tio åter. De bara väntar på att bli upptäckta. Så jag håller utkik. Efter stjärnorna.

Förbjudna ord

Det finns saker man inte ”får” säga. Man får inte verka svag, osäker eller rädd. Man får inte ha fel, visa sig okunnig eller… mänsklig.

Nej, det är förstås lögn. Självklart får man vara mänsklig även om det nog ofta är obekvämt för folk att bevittna det.

Men det finns en sak man inte får vara. Som ensamstående kvinna får man inte vara desperat. Man får inte uttrycka sig på ett sätt som kan tolkas som att man ”behöver” en man i sitt liv – knappt ens att man vill ha en.

För ett par år sedan skrev jag ett inlägg med titeln ”Den odejtbara?” och när jag hade lagt upp en länk till inlägget på facebook skrev en (manlig) vän till mig att så kunde jag ju absolut inte skriva. Det verkade desperat och skulle skrämma bort alla potentiella dejter för all framtid. Ja, det var förstås inte exakt så han skrev, men det var i alla fall andemeningen i meddelandet.

Nå, han hade fel – jag kom ju så småningom ut på flera dejter. Men faktum är att jag fortfarande/igen är singel. Och att jag faktiskt hemskt gärna skulle vilja träffa någon. Ja, jag skulle nästan säga att jag behöver en famn att krypa in i. I alla fall ibland. Och ibland är oftare än aldrig, så är jag då desperat? Och om jag är desperat, innebär det att jag är dömd till ett liv som singel?

Nej, men jag är trött på att inte få lov att säga det. För det händer att jag tänker att jag hade velat byta ut kudden mot en lagom hårig bringa. Eller att det hade varit trevligt att få duka fram två tallrikar på middagsbordet. Det gör mig inte till en dålig människa. Det gör mig inte mindre intelligent. Det gör inte mitt utseende mindre tilltalande. Det gör mig mänsklig.

Så jag slutar gömma mig – och ber er låta bli att döma mig. Jag är singel och på många sätt fantastiskt lycklig och nöjd med mitt liv, men allra helst hade jag velat dela det med någon.