Söndagsfilosofi

Jag funderar på så konstiga saker ibland.

Häromdagen lyssnade jag på en podd där de pratade om att forskare nu har testat kloning på människoembryon och diskuterade de etiska aspekterna av att klona människor. Kommer man i framtiden att kunna få en äkta mini-me och tycka att det är lika naturligt som vi idag tycker att det IVF är?

Jag fastnade fullständigt fascinerad i tanken på att uppfostra en kopia av sig själv. Fast å andra sidan antar jag att det till viss del är det man gör när man uppfostrar sina helt vanliga, biologiska barn. Visst, deras gener har blandats upp med lite material från någon annan, men till stor del måste man ju ändå kunna se sig själv i dem.

Så kanske är det ingen större skillnad? Bara man kan komma över tanken på att de ska vara samma person som en själv. Igen – det verkar en del föräldrar ha svårt med även utan kloning, så det är kanske detsamma. Egentligen. Fast inte…

Något annat jag tänkt på är det här med relationer. Vad vill vi ha ut av dem? Vad är det rimligt att förvänta sig?

Som INTJ drömmer jag om den där kontakten med någon som förstår mig på riktigt. Det sägs att vi ofta känner oss missförstådda, men det är inget jag lider av särskilt ofta – jag känner mig bara sällan förstådd. Men ingen kan väl förstå en annan människa till hundra procent? Så vad kan man realistiskt sett hoppas på? Femtio procent? Sjuttiofem?

Eller är det egentligen inte så viktigt att bli förstådd utan snarare att bli accepterad? Att få utrymme att uttrycka det som rör sig på insidan utan oro eller rädsla för konsekvenserna. Men hur realistiskt är det då?

Och så fortsätter filosoferandet. Känns som jag skulle behöva åka ut i skogen till någon stuga i en månad för att bara fundera och skriva och fundera lite till. Inte för att jag tror att resultatet skulle vara värt att dela med världen, men det skulle nog vara nyttigt att reda ut alla de där tankarna. Följa dem till slutet.

Att få ett val

 

Det var längesen jag var på en dejt. Sisådär två och ett halvt år, tror jag. Det har inte direkt varit något medvetet val. Jag orkade bara inte riktigt med hela det där med att leta efter kärleken och förvånande nog dök det inte bara upp någon ur tomma intet.

En del av mig har accepterat situationen, insett att det kanske blir såhär. Jag kanske aldrig kommer att dela mitt liv med en annan person. Min mamma konstaterade för någon månad sedan att jag ju sannolikt inte kommer att få några barn. Hon har rätt, men det känns ändå konstigt. Inte för att jag anser att barn är ett måste för ett fullödigt liv, men jag tänker att det hade känts bättre om det hade varit mitt val – istället för att det bara blev så.

Nej, det är inte för sent. Men det är heller inte gott om tid – ifall jag nu skulle bestämma mig för att jag ville ha det där. Eller om jag helt enkelt vill få lov att fatta beslutet att avstå snarare än att det bestäms av omständigheterna.

Men idag bröt jag mönstret. Jag gick på en dejt. Hade trevligt. Huruvida det blir en andra träff återstår att se. Men jag gick i alla fall på en första. Kanske är jag inte helt hopplös trots allt.

Förbjudna ord

Det finns saker man inte ”får” säga. Man får inte verka svag, osäker eller rädd. Man får inte ha fel, visa sig okunnig eller… mänsklig.

Nej, det är förstås lögn. Självklart får man vara mänsklig även om det nog ofta är obekvämt för folk att bevittna det.

Men det finns en sak man inte får vara. Som ensamstående kvinna får man inte vara desperat. Man får inte uttrycka sig på ett sätt som kan tolkas som att man ”behöver” en man i sitt liv – knappt ens att man vill ha en.

För ett par år sedan skrev jag ett inlägg med titeln ”Den odejtbara?” och när jag hade lagt upp en länk till inlägget på facebook skrev en (manlig) vän till mig att så kunde jag ju absolut inte skriva. Det verkade desperat och skulle skrämma bort alla potentiella dejter för all framtid. Ja, det var förstås inte exakt så han skrev, men det var i alla fall andemeningen i meddelandet.

Nå, han hade fel – jag kom ju så småningom ut på flera dejter. Men faktum är att jag fortfarande/igen är singel. Och att jag faktiskt hemskt gärna skulle vilja träffa någon. Ja, jag skulle nästan säga att jag behöver en famn att krypa in i. I alla fall ibland. Och ibland är oftare än aldrig, så är jag då desperat? Och om jag är desperat, innebär det att jag är dömd till ett liv som singel?

Nej, men jag är trött på att inte få lov att säga det. För det händer att jag tänker att jag hade velat byta ut kudden mot en lagom hårig bringa. Eller att det hade varit trevligt att få duka fram två tallrikar på middagsbordet. Det gör mig inte till en dålig människa. Det gör mig inte mindre intelligent. Det gör inte mitt utseende mindre tilltalande. Det gör mig mänsklig.

Så jag slutar gömma mig – och ber er låta bli att döma mig. Jag är singel och på många sätt fantastiskt lycklig och nöjd med mitt liv, men allra helst hade jag velat dela det med någon.

Ensam

Ibland känner jag mig så otroligt ensam. Inte sådär ”ingen tycker om mig”-ensam eller ”vart tog alla vägen”-ensam utan ensam på ett annat, mer fundamentalt plan. Exempel: Jag minns inte när jag senast fick en riktigt innerlig, ”vill inte sluta”, ”jag bryr mig om dig på riktigt”, ”vi stannar här tills vi är klara” kram. Jag kramar vänner och bekanta jämt och ständigt när vi träffas ute eller efter en trevlig kväll tillsammans, men den där andra kramen var det längesen jag fick – eller gav, för den delen.

I grunden är det förstås ett tecken på den typ av umgänge vi oftast ägnar oss åt. Man pratar – kanske till och med om ”riktiga” saker – men går så sällan på djupet. Inte för att man inte litar på eller tycker om sina vänner, utan för att det är jobbigt att vara sådär ärlig. Det är till och med jobbigt för mig att skriva det här blogginlägget för det är ett erkännande av att saker är svårare än så. Och av att jag, även när jag är öppen och berättar om mitt liv och mina utmaningar, väldigt sällan är ärlig hela vägen.

Samtidigt är det väl fel att förvänta sig något annat. De sociala reglerna säger ju att det finns vissa saker man inte pratar om utom med den som står en allra närmast. Och där har vi kanske det svåraste med att vara singel; man saknar någon som lyssnar utan att ha några svar, utan att vänta på sin tur att tala. Den där personen som bara finns där och som kan dela ut den riktigt innerliga kramen när man behöver den. Personen som man kan berätta för utan att be om ursäkt. Just nu tror jag att det är det jag saknar mest, men det gör sig väl inte något vidare i en dejtingprofil.

Ta nu, snälla ni, inte detta som en uppmaning att krama mig till höger och vänster; det var inte det som var mitt mål. Jag ville väl bara få lov att erkänna att saker ibland känns ytliga även när vi tror att vi går på djupet. Och det är okej, jag begär inte att få uttrycka allt som rör sig på insidan. Ibland är det kanske inte ens något jag vill uttrycka. Ibland är det skönast att bara gå hem och vara för sig själv, eller att få lov att försvinna in i sin egna värld en stund. Men ibland känns det ensamt – och det vill jag härmed erkänna.

Favorit?

Någon på Mazily länkade till videon ”Am I someone’s favorite person?” idag. Jag tittade på den och undrade för mig själv om jag är någons favorit. Nu är jag ju inte ett ensambarn, annars kunde jag väl ha sagt mina föräldrar – men det är kanske ändå ”fusk”. Någon som jag inte är släkt med… Njae, det tror jag faktiskt inte. Men å andra sidan har jag heller inte en person som är min favorit. Gör det saken bättre eller sämre?

Jag tror faktiskt att det finns ganska många här i världen som inte kan säga med säkerhet att de är någons favorit. Men så länge man har någon eller några som tar med en i sin ”topp tio”, så klarar man sig nog ändå. Eller vad tror ni?