Söndagsfilosofi

Jag funderar på så konstiga saker ibland.

Häromdagen lyssnade jag på en podd där de pratade om att forskare nu har testat kloning på människoembryon och diskuterade de etiska aspekterna av att klona människor. Kommer man i framtiden att kunna få en äkta mini-me och tycka att det är lika naturligt som vi idag tycker att det IVF är?

Jag fastnade fullständigt fascinerad i tanken på att uppfostra en kopia av sig själv. Fast å andra sidan antar jag att det till viss del är det man gör när man uppfostrar sina helt vanliga, biologiska barn. Visst, deras gener har blandats upp med lite material från någon annan, men till stor del måste man ju ändå kunna se sig själv i dem.

Så kanske är det ingen större skillnad? Bara man kan komma över tanken på att de ska vara samma person som en själv. Igen – det verkar en del föräldrar ha svårt med även utan kloning, så det är kanske detsamma. Egentligen. Fast inte…

Något annat jag tänkt på är det här med relationer. Vad vill vi ha ut av dem? Vad är det rimligt att förvänta sig?

Som INTJ drömmer jag om den där kontakten med någon som förstår mig på riktigt. Det sägs att vi ofta känner oss missförstådda, men det är inget jag lider av särskilt ofta – jag känner mig bara sällan förstådd. Men ingen kan väl förstå en annan människa till hundra procent? Så vad kan man realistiskt sett hoppas på? Femtio procent? Sjuttiofem?

Eller är det egentligen inte så viktigt att bli förstådd utan snarare att bli accepterad? Att få utrymme att uttrycka det som rör sig på insidan utan oro eller rädsla för konsekvenserna. Men hur realistiskt är det då?

Och så fortsätter filosoferandet. Känns som jag skulle behöva åka ut i skogen till någon stuga i en månad för att bara fundera och skriva och fundera lite till. Inte för att jag tror att resultatet skulle vara värt att dela med världen, men det skulle nog vara nyttigt att reda ut alla de där tankarna. Följa dem till slutet.

2015 – året då jag fyller 35

Min mamma var 30 år gammal när hon fick mig. Min moster och min morbrors sambo fick sina första barn vid samma ålder. Det blev en norm som jag förhöll mig till när jag växte upp – man börjar få barn när man är 30, så är det bara. Att vi kusiner (nästan) alla är födda på jämna 0- eller 5-år gjorde mönstret ännu tydligare.

När jag var 26-27 år gammal sa min mamma till mig att jag inte skulle ha bråttom med att skaffa barn (det hade jag absolut inte). Hon sa att även om 30 hade blivit någon slags regel i vår familj, så kunde jag lätt vänta tills jag fyllde 35. Det var ju andra tider nu och fler och fler väntar med att skaffa barn, så det vore ju inte alls onormalt. För mig kändes 30 fortfarande ganska avlägset, för att inte tala om 35 – och barn hade jag då rakt inga tankar på att skaffa. Men jag uppskattade ändå att hon sa det så. Som en bekräftelse på att hon inte skulle vara en sån där mamma som pressar sina barn att ge henne barnbarn och en uppmaning att leva mitt liv med vetskapen att ”det finns en tid för allt”.

Så nu är jag 34 och nästa år, det där året som börjar nu alldeles strax, fyller jag 35. Det är inte så avlägset längre, men några barn har jag fortfarande inte planerat att skaffa. Och även om jag hade haft det så jag har jag ju ingen man att skaffa dem med, vilket klart försvårar saken.

Ibland skrämmer det mig. Jovisst, när jag var 20 var jag övertygad om att jag aldrig skulle skaffa barn. Vid 25 års ålder insåg jag att jag nog inte skulle vara en sämre förälder än någon annan och att ”det kommer ju sannolikt hända mig också”. När jag fyllde 30 var jag visserligen i ett förhållande, men var långt ifrån säker på att han var ”den rätte”. Det bekymrade mig dock inte så mycket för jag hade ju gott om tid på mig.

Och nu står jag här utan att vara i närheten av att vara redo att föra mina gener vidare till en ny liten människa. Fortfarande inte övertygad om att jag någonsin kommer vilja göra det, men lite rädd att väckas av den där biologiska klockan och inse att det är för sent. Att jag ska hitta mannen i mitt liv, som får mig att vilja skapa ett liv tillsammans, men inte kunna. Eller, ännu värre, aldrig träffa ”Mr Right” utan bara gå och längta i ensamhet.

Jag får en klump i halsen när jag tänker på det samtidigt som jag ju verkligen inte längtar efter barn. Jag kan inte ens tänka mig att skaffa en katt för att det innebär för mycket jobb och inskränker min frihet att leva som jag vill – och då älskar jag ändå katter. Barn är mer något jag tolererar, så varför är jag så rädd att jag ska missa chansen att skaffa mitt eget – ifall jag nu någonsin skulle vilja ha ett? Det verkar motsägelsefullt och irrationellt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; jag anar att 2015 blir ett tuff år. Jag har aldrig haft någon ålderskris, aldrig fruktat en födelsedag, aldrig lidit av att bli äldre. Kanske är det min tur nu? Jag hoppas förstås att jag har fel. Att året som kommer bli ännu bättre än det gångna, att jag fortsätter uppåt i karriär, socialt liv och personlig utveckling, att livet fortsätter att le mot mig. Men för säkerhets skull borde jag kanske boka in lite förebyggande terapi? Ifall, ifall…

Åldrande med andra ögon

Idag ändrar jag siffra i svaret på hur gammal jag är. Eller, egentligen inte för jag brukar ändå ta ut ”segern” i förskott när det gäller just min ålder, så när vi går in i ett nytt år ställer jag redan in mig på att jag är ett år äldre trots att det är dryga nio månader kvar till min födelsedag. Vissa tycker det verkar dumt att göra sig själv äldre än vad man är, men jag tänker att det är de personerna som kanske också tycker att det är lite jobbigt att bli äldre. Själv har jag än så länge inte haft några stora problem med det det – kanske just för att jag har varit mentalt inställd på min nya ålder långt innan jag når fram till den.

Men det finns två saker jag på sistone har börjat fundera på när det gäller just det här med åldern och som jag kan tycka känns lite jobbiga.

Den första är den självklara – jag kommer att dö. Förhoppningsvis dröjer det länge än, men någon gång i framtiden kommer jag att upphöra att existera. Men det läskigaste med den biten är att världen i övrigt kommer att fortsätta. Tänk så mycket jag kommer att missa! Ja, det är en ganska konstig tanke, men den har slagit mig några gånger på sistone. Det finns så mycket som kommer att hända, så många saker som kommer att upptäckas och uppfinnas, som jag inte kommer att få uppleva. Det känns orättvist, på något sätt.

Den andra saken var något som kom över mig häromdagen. Jag lyssnade på en podd (ibland känns det som att all min information kommer från poddar) där de pratade om det här med åldrande och död. En av programledarna sa att när vi som organismer har ”uppfyllt vårt genetiska uppdrag” så börjar kropparna att brytas ner och så småningom dör vi. Jag har personligen aldrig längtat efter barn eller varit särskilt övertygad om att jag kommer att skaffa några. Tvärtom var jag fram till 25 års ålder ganska övertygad om att det vore bättre om jag lät bli. Men när jag hörde den där meningen var det som om den inre biologen och evolutionsanhängaren ryckte till. Jag är ju faktiskt skyldig mina gener att föra dem vidare och ska jag hinna med det borde jag hitta rätt person att para ihop dem med ganska snart. Det är kanske inte det vanligaste argumentet (eller ens ett särskilt bra sådant) för att skaffa barn, men det slog liksom an en sträng inom mig. Mina gener förtjänar att få en chans att leva vidare.

Är det bara jag som tänker i såhär skumma banor kring några av livets självklarheter? Att problemet med att dö är att jag kommer att missa allt som händer därefter snarare än att jag tycker att det är viktigt att leva. Att jag borde skaffa barn för att mina geners skull snarare än för att jag längtar efter att få bli förälder. Det låter ju lite konstigt.

Åh, ett litet lästips för de som har liknande tankar om sina gener – eller bara är nyfikna på evolution och genetik – eller helt enkelt undrar vad tusan det är jag snackar om: The Selfish Gene av Richard Dawkins är en fantastiskt intressant och tankeväckande bok med en annorlunda syn på evolution. Lite Darwin 2.0. Läs den!

Och nu ska jag fixa till lite saker här hemma och sedan åka till föräldrarna för den traditionsenliga födelsedagsmiddagen. Lite annorlunda i år eftersom det nog bara blir vi tre, men det blir nog mysigt ändå.
Sköt om er och njut av denna härliga söndag – den är min present till er.