Jag funderar på så konstiga saker ibland.
Häromdagen lyssnade jag på en podd där de pratade om att forskare nu har testat kloning på människoembryon och diskuterade de etiska aspekterna av att klona människor. Kommer man i framtiden att kunna få en äkta mini-me och tycka att det är lika naturligt som vi idag tycker att det IVF är?
Jag fastnade fullständigt fascinerad i tanken på att uppfostra en kopia av sig själv. Fast å andra sidan antar jag att det till viss del är det man gör när man uppfostrar sina helt vanliga, biologiska barn. Visst, deras gener har blandats upp med lite material från någon annan, men till stor del måste man ju ändå kunna se sig själv i dem.
Så kanske är det ingen större skillnad? Bara man kan komma över tanken på att de ska vara samma person som en själv. Igen – det verkar en del föräldrar ha svårt med även utan kloning, så det är kanske detsamma. Egentligen. Fast inte…
Något annat jag tänkt på är det här med relationer. Vad vill vi ha ut av dem? Vad är det rimligt att förvänta sig?
Som INTJ drömmer jag om den där kontakten med någon som förstår mig på riktigt. Det sägs att vi ofta känner oss missförstådda, men det är inget jag lider av särskilt ofta – jag känner mig bara sällan förstådd. Men ingen kan väl förstå en annan människa till hundra procent? Så vad kan man realistiskt sett hoppas på? Femtio procent? Sjuttiofem?
Eller är det egentligen inte så viktigt att bli förstådd utan snarare att bli accepterad? Att få utrymme att uttrycka det som rör sig på insidan utan oro eller rädsla för konsekvenserna. Men hur realistiskt är det då?
Och så fortsätter filosoferandet. Känns som jag skulle behöva åka ut i skogen till någon stuga i en månad för att bara fundera och skriva och fundera lite till. Inte för att jag tror att resultatet skulle vara värt att dela med världen, men det skulle nog vara nyttigt att reda ut alla de där tankarna. Följa dem till slutet.
Vårkänslan 