Det har hänt så mycket de senaste månaderna. Jag har börjat träna igen, jag har bytt tjänst på jobbet och jag har *drumroll* startat upp mitt Tinder-konto på nytt. Det sista var helt klart det största steget, för innan jag gjorde det så kände jag inte alls för att börja dejta. Jag har varit borta från det där så länge att jag glömt bort hur man ens blir sugen på att träffa någon ny. Men jag tog alltså steget och laddade ner appen, återaktiverade kopplingen till facebook och började swipea.
Än har jag inte hittat kärleken. Jag var på dejt med en kille som var trevlig, men tyvärr inte lika intressant som en annan snubbe som jag hade fastnat för. Dessvärre var sagda snubbe en klantskalle. Ja, det utgår jag i alla fall ifrån eftersom han bommade att ens träffa mig trots att vi ju helt klart var som gjorda för varandra och skulle ha haft en massa kul ihop. Tänker jag och återgår till swipeandet.
Men jag känner mig faktiskt inte så hopplös som man skulle kunna tro. Det fanns ju trots allt någon därute som kunde få mig att tänka något mer än ”jaja, en dejt har väl ingen dött av”. Någon som jag på riktigt var intresserad av och kunde se en fortsättning med även efter första träffen.
Ribban är inte så hög just nu – det kan liksom nästan bara bli bättre.
Under tiden närmar sig årsskiftet. Kan det vara så att temat för 2019 ska vara relationer? Inte nödvändigtvis av det romantiska slaget (även om hoppet i allra högsta grad lever), utan mer generellt. Och framför allt på det sättet att jag tänker att jag ska göra min del för att det ska bli något.
Hur många potentiella relationer har jag inte haft (bokstavligt talat – inte haft) på grund av att jag backat eller låtit bli att ta ens ett litet första steg för att få något att hända? Åtminstone en av dem kunde dessutom ha blivit riktigt bra, men istället stannade det vid vänskap mellan två personer, som egentligen bara ville vara tillsammans, men inte förmådde ta risken att få ett nej.
Det kan jag i alla fall säga om mitt senaste misslyckande – jag är nöjd med min egen insats.
Jag var tydlig med mitt intresse, lät mig inte avskräckas av hjärnspöken eller rädslan för att göra bort mig och få ett avslag. Sen hjälpte det ju ändå inte eftersom han tydligen inte kände på samma sätt. Och det är förstås tusen gånger enklare att ”riskera” en Tinder-dejt än något mer riktigt, en redan etablerad vänskap. Men jag tar det ändå som ett första steg i rätt riktning.
Nu åter till swipe-appen för att hitta någon ny med potential.
Vårkänslan 