Balans och framtiden

Det känns som att balans har varit ett återkommande tema på sistone, både i mina egna tankar och i samtal jag har haft med andra. Kanske har det med semestertider att göra. Plötsligt känner vi hur livet kan vara om man tar bort en massa måsten, vi får näsan över vattenytan och kan börja tänka på hur vi egentligen skulle vilja ha det här i livet, om vi fick bestämma helt själva.

Det är ett konstigt ord egentligen, balans. Vi använder det titt som tätt, men i själva verket betyder det ju helt olika saker för olika personer. För min kompis som driver eget och har två barn handlar det om att balansera passionen och viljan att göra något riktigt bra i företaget med tiden och närvaron när hon är tillsammans med sina barn. För mig handlar det nog mer om att balansera framtiden med nutiden, att inte bara leva i planernas och ambitionernas värld utan också ta tid för det som är. För en tredje person kanske det handlar om att balansera ge och ta, att inte bara finnas där för andra utan också komma ihåg att säga ”Nu är det min tur”.

Jag bruka skämta om att jag alltid lever 3-6 månader in i framtiden. Det är en bra egenskap att ha när man ska planera och leda ett projekt och behöver ha koll på vad som väntar runt hörnet. Men det är nog inte alltid det bästa rent privat eftersom det är mycket som inte blir gjort för att ”här och nu” inte lockar lika mycket som ”snart”.

Det ligger väl i mitt Myers-Briggs ”N”. N som i iNtuition. Som i teorier, mönster och framtida möjligheter. Det abstrakta, inte det konkreta. Jag dras ju till andra med liknande tendenser, men sanningen är kanske att jag skulle behöva lite mer ”S” i mitt liv. Någon som tar mig tillbaka till nu och får mig att genomföra istället för att planera (eller ännu hellre någon som genomför mina planer, men det vore väl att hoppas på för mycket).

Balans.

Söndagsfilosofi

Jag funderar på så konstiga saker ibland.

Häromdagen lyssnade jag på en podd där de pratade om att forskare nu har testat kloning på människoembryon och diskuterade de etiska aspekterna av att klona människor. Kommer man i framtiden att kunna få en äkta mini-me och tycka att det är lika naturligt som vi idag tycker att det IVF är?

Jag fastnade fullständigt fascinerad i tanken på att uppfostra en kopia av sig själv. Fast å andra sidan antar jag att det till viss del är det man gör när man uppfostrar sina helt vanliga, biologiska barn. Visst, deras gener har blandats upp med lite material från någon annan, men till stor del måste man ju ändå kunna se sig själv i dem.

Så kanske är det ingen större skillnad? Bara man kan komma över tanken på att de ska vara samma person som en själv. Igen – det verkar en del föräldrar ha svårt med även utan kloning, så det är kanske detsamma. Egentligen. Fast inte…

Något annat jag tänkt på är det här med relationer. Vad vill vi ha ut av dem? Vad är det rimligt att förvänta sig?

Som INTJ drömmer jag om den där kontakten med någon som förstår mig på riktigt. Det sägs att vi ofta känner oss missförstådda, men det är inget jag lider av särskilt ofta – jag känner mig bara sällan förstådd. Men ingen kan väl förstå en annan människa till hundra procent? Så vad kan man realistiskt sett hoppas på? Femtio procent? Sjuttiofem?

Eller är det egentligen inte så viktigt att bli förstådd utan snarare att bli accepterad? Att få utrymme att uttrycka det som rör sig på insidan utan oro eller rädsla för konsekvenserna. Men hur realistiskt är det då?

Och så fortsätter filosoferandet. Känns som jag skulle behöva åka ut i skogen till någon stuga i en månad för att bara fundera och skriva och fundera lite till. Inte för att jag tror att resultatet skulle vara värt att dela med världen, men det skulle nog vara nyttigt att reda ut alla de där tankarna. Följa dem till slutet.

Jag heter Kristina och jag är INTJ

Den senaste tiden får man väl säga att jag har ägnat mig en del åt att ta fundera på vem jag är och vad jag behöver för att både må och arbeta som bäst. Därför kändes det helt rätt när jag ramlade över dagens artikel om hur man kan dra nytta av personlighetstester i jakten på rätt jobb. Där hittade jag också en länk till 16 Personalities, som erbjuder gratis personlighetstest (bygger på Myers-Briggs) inklusive omfattande beskrivningar av de 16 olika personlighetstyperna.

Jag har ju gjort den här typen av personlighetstester förut, så resultatet (INTJ) var ingen överraskning. Det som däremot var slående var beskrivningen av min personlighetstyp. Som sagt var den väldigt omfattande. Utöver den vanliga översiktliga beskrivningen fanns det också avsnitt om styrkor och svagheter, känslor, relationer, vänskap, föräldraskap, karriär och hur man fungerar i arbetsrelationer. Och i många delar höll jag nästan på att trilla av stolen (okej, soffan) för att beskrivningarna var så träffande. 

Jag har som sagt fått samma resultat tidigare i andra tester, men har alltid känt en viss tvekan. Det beror väl på att jag inte är särskilt extrem i någon av skalorna, så det kan ibland vara svårt att veta vilken av ändarna som är mest ”jag”. Men när jag läste beskrivningen av INTJ stod det klart för mig att testerna har haft rätt. Jag kände igen mig – kanske inte exakt som jag är nu (med ålder och mognad blir man väl en mer balanserad person), men definitivt som jag har känt mig när jag var yngre. Jag tror och hoppas att jag inte är riktigt så innestängd och känslomässigt och socialt hämmad som de beskriver INTJ-personer, men den övergripande bilden känns väldigt tydligt som att den stämmer in på mig. 

En lustig sak, med tanke på gårdagens blogginlägg, var att de beskriver INTJ som å ena sidan blåögda idealister, å andra sidan bittra cyniker. Så jag antar att rubriken jag valde var ganska passande.

Jag kommer absolut att återvända till 16 Personalities beskrivning av INTJ framöver. Dels för att det kan vara kul att återuppleva den där känslan av igenkänning, dels – och kanske främst – för att fundera över vad det innebär för min personliga utveckling. Vem är ni, kära läsare, och vilka egenskaper behöver ni utveckla? Gör testet och börja fundera!