Det var längesen jag var på en dejt. Sisådär två och ett halvt år, tror jag. Det har inte direkt varit något medvetet val. Jag orkade bara inte riktigt med hela det där med att leta efter kärleken och förvånande nog dök det inte bara upp någon ur tomma intet.
En del av mig har accepterat situationen, insett att det kanske blir såhär. Jag kanske aldrig kommer att dela mitt liv med en annan person. Min mamma konstaterade för någon månad sedan att jag ju sannolikt inte kommer att få några barn. Hon har rätt, men det känns ändå konstigt. Inte för att jag anser att barn är ett måste för ett fullödigt liv, men jag tänker att det hade känts bättre om det hade varit mitt val – istället för att det bara blev så.
Nej, det är inte för sent. Men det är heller inte gott om tid – ifall jag nu skulle bestämma mig för att jag ville ha det där. Eller om jag helt enkelt vill få lov att fatta beslutet att avstå snarare än att det bestäms av omständigheterna.
Men idag bröt jag mönstret. Jag gick på en dejt. Hade trevligt. Huruvida det blir en andra träff återstår att se. Men jag gick i alla fall på en första. Kanske är jag inte helt hopplös trots allt.
Vårkänslan 