Hopp och kärlek

Idag fick jag veta att ett par bekanta till mig väntar barn. Min reaktion – världens största leende, ett spontant ”Oh my god!” (trots att jag satt ensam framför datorn) och en nästan barnslig lyckokänsla som bubblade upp inom mig och förvandlades till ett skratt – förvånade mig eftersom jag ärligt talat inte känner någon av de blivande föräldrarna särskilt väl. Honom lärde jag känna genom AW-mingel för drygt två år sedan och henne har jag antagligen träffat högst en handfull gånger. Jag tycker visserligen att de båda är väldigt trevliga och sympatiska, men det är liksom inte som att det är min BFF som avslöjat att hon ska få tillökning. Och ändå blev jag SÅ. JÄKLA. GLAD.

Men jag tror att jag vet varför. Delvis beror det förstås på att jag, trots att vi inte har någon djup vänskap, faktiskt tycker väldigt mycket om de här två personerna och innerligt önskar dem all den lycka de verkar ha hittat i varandra. Men den andra delen är nog att det ger mig hopp. Det väcker tron på att kärlek kan hända – att det inte är för sent.

Vi är ungefär lika gamla och till skillnad från de flesta av mina jämnåriga vänner som har hittat ”the one” har de inte varit tillsammans i hundra år. Det känns lite som att om det kan hända för dem kan det kanske också hända för mig. Kanske kan jag också träffa någon nu, bli kär, inse att det är rätt och vilja gå ”all in” på ett sätt jag aldrig känt i mina tidigare förhållanden. Det verkar i alla fall inte vara helt omöjligt.

Jag håller tummarna ett tag till. Och gläds med alla lyckliga, förälskade människor omkring mig – med eller utan bebisar i magen. ❤

Zenrelationer?

För några veckor sedan började jag läsa The Zen Habits Book, en nätpublicerad skrift med råd kring hur man skapar vanor och hanterar motgångar i livet. De filosofiska rötterna hittar man, föga överraskande, i zenbuddhismen. Men oavsett religiös åskådning (eller avsaknad därav) kan man lära sig mycket av tankarna i boken.

En av grundteserna är att det obehag vi upplever i våra liv i grund och botten stammar från oss själva. Obehaget beror inte på det som händer utan på att det som händer inte lever upp till vårt inre ideal om hur saker borde vara. Det gäller både våra reaktioner på yttre faktorer och hur vi hanterar till exempel vårt eget beteende och upplevda brister.

Idag läste jag näst sista kapitlet, som handlar om hur man kan hantera frustrationer i relationen med andra personer. I korthet: Din reaktion på en annan persons aktion beror på hur väl aktionen ifråga stämmer överens med din idealbild av hur den personen ”borde” agera. Och, inte minst, på hur du väljer att tolka eventuella skillnader mellan idealbilden och verkligheten.

Jag håller med om principerna i boken och är övertygad om att man skulle slippa mycket onödigt lidande om man kunde applicera dem. Men att gå från att hålla med i teorin till att applicera i praktiken – det kommer nog att kräva en hel del arbete. En hel del.

Men tänk om jag lyckas, så bra det skulle vara då!

Alla hjärtans…

Alla hjärtans dag. Jag inser att jag skrev till min potentiella Tinder-dejt förra helgen att vi skulle ses nån gång i veckan. Sen glömde jag visst höra av mig för att bestämma dag. Så ingen dejt i veckan och självfallet heller ingen dejt idag.

Ingen dejt någonsin, känns det lite som.

Jag har ju skrivit tidigare om att jag inte hade tid (eller ork) att träffa någon under i stort sett hela förra året. Och jag har sagt att jag skulle anstränga mig mer för att skapa tid (och ork). Det var dags. Jag skulle släppa in kärleken.

Men det är visst samma sak om igen. Livet kommer in, saker rör till sig, jag glömmer bort att skriva till Tinder-killen och vips så har det gått en månad till utan minsta antydan till kärlekspotential.

Fast jag kan ju inte tvinga in det heller. Händer det inte så händer det inte. Kanske är det som jag skrev om häromveckan – kanske är jag inte färdig trots allt. På vissa sätt jo, men kanske inte helt klar än. Tio minuter till i ugnen, sen kan vi köra.

Alla hjärtans-dejt 2017, here I come!

Fel tid eller fel du?

Häromdagen läste jag ett inlägg med titeln The Truth About Meeting Someone at the Wrong Time. Författaren hävdade att det inte fanns något ”fel tillfälle” att träffa en person. Om det inte funkade var det helt enkelt inte rätt person, för hade det varit det hade vi inte låtit omständigheter hindra oss från att få den där perfekta relationen. Med andra ord är det aldrig fel tillfälle utan alltid fel person som gör att det inte blir något av det.

Jag skulle först och främst vilja parafrasera en av läsarkommentarerna: Det där stämmer kanske om man lever i någon slags Disney-sagoland, men i verkligheten kan det faktiskt finnas riktiga hinder. Om du till exempel träffar Mr Right dagen innan han flyttar till andra sidan jorden och du själv inte har ekonomiska resurser att följa med honom kan det bli minst sagt svårt att få till någon slags förhållande. Eller om båda två är i ett förhållande när ni träffas – även om det blixtrar av kemi mellan er är det inte säkert att du tror på det tillräckligt för att vilja avsluta din nuvarande relation utifall att han känner på samma sätt.

Men okej, vi utgår ifrån att omständigheter oftast går att lösa. Det kan fortfarande vara fel tillfälle för er två att bli tillsammans. Jag är till exempel inte alls samma person idag som jag var för tio år sedan – och jag tänker att det nog gäller för de flesta. Så tänk om killen jag var tillsammans med då hade varit perfekt för mig idag! Eller kanske killen jag inte ens tittade på då?

Fel tillfälle kan alltså handla om mer än bara tid och omständigheter. Fel tillfälle kan vara fel version av dig. Eller av den andre. Eller bara illa synkade ni.

Fast egentligen… så tror jag ju inte på att det finns någon Mr Right. Jag tror att det finns många med potential att funka i ett förhållande med varandra. Till och med med mig. Speciellt nu när jag är tio år äldre, förstås.

Mr Potential, here I come!

Våga få ett nej

I morse, alldeles innan jag vaknade, hade jag en dröm där två personer från mitt förflutna dök upp. Den ena var killen jag var kär i under nästan hela grundskolan och den andre var någon som dök upp i mitt liv när jag började plugga och som i flera år var den jag önskade att jag kunde få vara med. Gemensamt för båda relationerna var att jag aldrig gjorde något för att de skulle utvecklas till något mer än bara vänskap. Inte ens när vänner avslöjade att killen i fråga uttryckt intresse för mig kände jag mig modig nog att ta första steget. Resultatet blev som man kan förvänta – inget hände.

Faktiskt har jag aldrig tagit första steget när jag varit intresserad av någon ”på riktigt”. De gånger jag har haft en pojkvän har det varit för att han har gjort något åt saken. Han pratade med mig, gav mig sitt nummer eller hånglade helt enkelt upp mig.

Jag har tänkt att det är något jag måste ändra på. Både när det gäller vänskap och kärlek måste jag bli bättre på att ta för mig. Börja utgå ifrån att svaret kan vara ja och att det därför är värt att ställa frågan.

För sanningen är att jag aldrig villigt utsätter mig själv för risken att få ett nej. Och det har tyvärr också den baksidan att jag själv har haft svårt att säga just det – nej. Det senare har jag blivit lite bättre på, men jag är fortfarande dålig på att ta initiativ. Jag menar, hur farligt kan det vara att fråga om en bekant har lust att ta en fika? Eller att visa att man är intresserad av en kille på fler sätt än genom att lyssna när han pratar? Egentligen blir de flesta ju bara smickrade om man säger att man skulle vilja umgås mer med dem.

Men jag tror faktiskt att det är kopplat. För lite av min ovilja att säga nej stammar från den obehagskänsla jag inbillar mig att mottagaren skulle få. Och oviljan att ställa frågan kommer i sin tur åtminstone delvis från känslan av att jag utsätter den andre för en jobbig situation där den blir tvungen att säga nej, något som jag ju själv starkt ogillar. Kanske har det ordet helt enkelt fått för stor betydelse för mig. Jag måste bli mer villig att dela ut – och ta emot – ett nej.

Jag har faktiskt tjuvstartat. I början av januari hade jag några dagars ledighet och bestämde mig för att höra av mig till ett antal vänner/bekanta som jag inte hade träffat på ett tag och fråga om de hade lust att ses. Resultatet blev två ja och två nej och en lagom full kalender. Ingen dog och ingen fällde några tårar. Istället kände jag mig mest bara lättad och glad över att ha öppnat dörren till några relationer som jag annars var rädd hade dött ut.

Så förhoppningsvis slipper jag fler av de där drömmarna i framtiden. Inga fler killar som jag inte vågat prata med. Inga fler outforskade relationer. Dags att våga få ett nej.

Tema 2016: Närvaro

Nytt år = obligatoriskt blogginlägg om nyårslöften, gärna kopplat till något konkret som träning, viktnedgång eller kostförändring

Men mina planer för 2016 är inte formulerade som löften och inte särskilt konkreta eller mätbara. Nyårskvällen tillbringade jag hos en kompis – god mat, gott vin och gott sällskap. Eftersom jag hade en känsla av att det här med mål för det nya året skulle komma upp (duh!) hade jag tagit med mig min anteckningsbok och favvopenna. I boken antecknade jag fyra saker:

• Kvalitetsumgänge
• Tid för reflektion
• Medvetna val
• Implementera kunskaper

Första punkten, kvalitetsumgänge, är faktiskt något som jag var inne på redan förra året. 2014 var fullt av mingel, brygghäng och andra tillfällen att träffa halvstora eller stora grupper människor för blandat snack. Det var underbart på många sätt och jag utökade min umgängeskrets avsevärt under det året. Men frampå hösten/vintern började jag känna mig trött på det där. Jag längtade efter djupare samtal och… något mer äkta. Nu har det gått ännu ett år, visserligen med mindre mingel men knappast med någon vidare utökning av de där kvalitativa samtalen. Så mitt mål är helt enkelt att ”make it happen”. Vara bättre på att hålla kontakten med mina nära vänner och ge nya personer chansen att sälla sig till den där skaran.

Andra punkten, tid för reflektion, är något jag under 2015 har infört på jobbet. I stort sett varje vecka inleder vi med ett planeringsmöte och på fredagarna försöker jag att ta lite tid för mig själv att tänka igenom vad jag har åstadkommit och hur det har gått. Men privat har det inte blivit mycket av den varan. Jag har ju tid, det ska gudarna veta, men jag tar mig inte tiden att bara tänka (och känna) efter. Att ta reda på vad jag vill, vilken väg jag ska gå och vilka lärdomar jag kan ta med mig. Så, med start imorgon ska jag sätta av tid varje vecka för just det. En stund utan tv, musik, podcast, böcker eller andra distraktioner. Bara jag och vad det än är som rör sig i mitt huvud. Jag tror det är nyttigt för alla att göra det, speciellt nu för tiden när man i princip aldrig upplever tystnad och äkta lugn.

Medvetna val är något som jag inte är fullt så säker på hur jag ska implementera. Jag tror att det till viss del är kopplat till det här med tid för reflektion. Om man vet vad man vill blir det också lättare att fatta beslut som för en närmare sina mål. Men att göra val medvetet istället för att följa impulsen att göra som man brukar eller vad som i stunden känns rätt kräver en hel del. I bästa fall lyckas jag fatta ett nytt medvetet val om dagen. Till en början. Och sen kanske två eller tre. Det mesta vi gör sker ju trots allt ”på autopilot”. Det måste vara så – annars skulle våra stackars hjärnor bli överbelastade. Men i de beslut som betyder något, de som antingen för oss närmare eller längre bort från våra övergripande mål, bör man åtminstone försöka att anstränga sig lite extra. Så det är mitt mål; att anstränga mig lite extra.

Under det gångna året har jag läst en hel del, både skönlitteratur och facklitteratur. Många av böckerna har jag valt eftersom jag på något sätt kan använda dem i min coachning (jag är ju sedan ett drygt år tillbaka coach på Coach.me). Jag har också gått kurser och läst artiklar inom ämnen som kommunikation, ledarskap och produktivitet. Men hur ofta tar vi oss tid att faktiskt se till att vi använder oss av det vi har lärt oss? Här kommer mitt sista mål, implementera kunskaper, in. Jag ska läsa om en del av mina böcker och reflektera över vad och hur jag kan använda mig av innehållet i dem antingen i arbetet eller i mitt privata liv. Helt enkelt lista de delar som är relevanta för mig och kanske också i vissa fall göra en konkret handlingsplan för hur jag ska föra in dessa i vardagen.

När jag nu tänker över och skriver om mina mål känns det som att den röda tråden som löper igenom vart och ett av dem är något, som vi också pratade om under nyårskvällen – närvaro. Det har nog tyvärr blivit något av en bristvara, men de gånger man verkligen anstränger sig för att vara närvarande i det man gör och de samtal man för är belöningen omedelbar. Dags, med andra ord, att ta den känslan på allvar.

Solo

När jag startade den här bloggen förra våren var tanken att jag skulle gå på tio dejter på tio veckor. Tio dejter, tio killar, tio chanser att träffa rätt. Eller åtminstone tio chanser att utmana mig själv, att bli lite mer öppen för möjligheter, att inte döma ut någon på förhand. Resultatet blev väl i och för sig inte så illa – jag träffade ju faktiskt någon som jag tyckte om. Men det var inte rätt, så ganska snart var jag inte bara tillbaka på ruta ett utan dessutom riktigt trött på hela dejtingscenen.

Att det nu redan gått över ett år känns nästan overkligt. Inte för att det där förhållandet känns särskilt aktuellt, men jag kan bara inte riktigt förstå att jag varit singel så länge utan att egentligen inse att tiden har gått. Men det är väl kanske ett gott tecken. Jag har annat i mitt liv och lever inte i ständig längtan med kärleken som främsta målet. Samtidigt kan jag känna en oro för att jag ska bli så van och så bekväm med att vara ensam att jag aldrig kommer att släppa in någon igen, att jag inte kommer att känna det behovet.

Under tiden lever jag mitt liv. Jag jobbar, coachar, pluggar, tränar. Äter middag med mig själv. Planerar min tid. Försöker komma på vad jag vill göra härnäst. Det har onekligen sina fördelar att kunna vara helt och hållet självisk och inte behöva anpassa sina planer efter någon annans önskemål. Häromdagen bokade jag en resa. Själv. Bara solen, poolen, böckerna och jag. Jag ska njuta i fulla drag och ingen kommer att ställa krav på shoppingrundor, sightseeingutflykter eller museibesök. Men okej, om någon kom och ville ställa krav hade jag nog tyckt ganska bra om det med. Någonstans djupt därinne är vi väl alla gjorda för kärlek. Egentligen.

Under yrkesytan

Igår var det helgdag, men eftersom jag kom med tåget efter en snabbvisit hos föräldrarna gick jag ändå in på ”mitt” kaffeställe när jag passerade Malmö C. Därinne var det sådär skönt eftermiddagslugnt; ingen kö, ingen stress. En av ”mina” baristor var där trots att det uppenbarligen var hennes lediga dag och med sig hade hon sin dotter. Det kändes nästan lite konstigt att se henne sådär privat – och med ett litet barn – och samtidigt på något sätt också som en förmån att få en mer fullständig bild av den där tjejen, som jag hälsar på nästan dagligen men aldrig har pratat med på riktigt.

Våra liv är fulla av de där personerna. Tjejerna och killarna i mataffären, som jag känner igen så väl men fortfarande efter fem år inte har en aning om vad de heter. Sushikocken som hälsar glatt när jag kommer in för att hämta mina elva bitar (femton om jag är extra hungrig) och som vet att jag gärna vill ha lite extra soja, men vars preferenser jag inte har någon som helst aning om. Busschauffören som önskar alla en bra dag när de går av, men vars dialekt jag ännu inte lyckats placera.

Det är väl självklart i denna moderna, urbana värld, att vi är omgivna av personer som vi inte känner. Personer som vi trots det förlitar oss på och känner är en del av våra liv, men väldigt sällan funderar över utanför deras servicefunktion. Skillnaden mot hur jag växte upp är tydlig. Alla känner alla – eller vet åtminstone vem de är släkt med. Du vet vad tjejen i kassan på ICA heter och vem som bakar godsakerna på konditoriet. Brevbäraren har full koll på vem som bor i vilket hus, så det räcker att skriva ett namn och ungefärlig adress på vykorten – de kommer fram ändå. Det har ju både sina för- och nackdelar, men man är åtminstone en del av sin omgivning. Man är inte bara ”lättlatte-tjejen” och ingen blir överraskad över att baristan har ett barn. Det är ju inte så att jag saknar det, men visst är det intressant att tänka på vad det gör med oss människor när ”hemma” är fullt av främlingar.

Ensam

Ibland känner jag mig så otroligt ensam. Inte sådär ”ingen tycker om mig”-ensam eller ”vart tog alla vägen”-ensam utan ensam på ett annat, mer fundamentalt plan. Exempel: Jag minns inte när jag senast fick en riktigt innerlig, ”vill inte sluta”, ”jag bryr mig om dig på riktigt”, ”vi stannar här tills vi är klara” kram. Jag kramar vänner och bekanta jämt och ständigt när vi träffas ute eller efter en trevlig kväll tillsammans, men den där andra kramen var det längesen jag fick – eller gav, för den delen.

I grunden är det förstås ett tecken på den typ av umgänge vi oftast ägnar oss åt. Man pratar – kanske till och med om ”riktiga” saker – men går så sällan på djupet. Inte för att man inte litar på eller tycker om sina vänner, utan för att det är jobbigt att vara sådär ärlig. Det är till och med jobbigt för mig att skriva det här blogginlägget för det är ett erkännande av att saker är svårare än så. Och av att jag, även när jag är öppen och berättar om mitt liv och mina utmaningar, väldigt sällan är ärlig hela vägen.

Samtidigt är det väl fel att förvänta sig något annat. De sociala reglerna säger ju att det finns vissa saker man inte pratar om utom med den som står en allra närmast. Och där har vi kanske det svåraste med att vara singel; man saknar någon som lyssnar utan att ha några svar, utan att vänta på sin tur att tala. Den där personen som bara finns där och som kan dela ut den riktigt innerliga kramen när man behöver den. Personen som man kan berätta för utan att be om ursäkt. Just nu tror jag att det är det jag saknar mest, men det gör sig väl inte något vidare i en dejtingprofil.

Ta nu, snälla ni, inte detta som en uppmaning att krama mig till höger och vänster; det var inte det som var mitt mål. Jag ville väl bara få lov att erkänna att saker ibland känns ytliga även när vi tror att vi går på djupet. Och det är okej, jag begär inte att få uttrycka allt som rör sig på insidan. Ibland är det kanske inte ens något jag vill uttrycka. Ibland är det skönast att bara gå hem och vara för sig själv, eller att få lov att försvinna in i sin egna värld en stund. Men ibland känns det ensamt – och det vill jag härmed erkänna.

På kärleksfronten intet nytt

Jag får med jämna mellanrum frågor om hur det går med dejtandet och kärleken. Det är kanske inte så konstigt när man har en blogg som den här, som ju faktiskt började som en slags dejtingblogg. Jag har heller inget emot de där frågorna – jag är ju ganska öppen med de där bitarna. Men det trista är att just nu har jag inget att berätta, inget att vara öppen med. Jag loggar in på någon dejtingsida nån gång ibland när andan faller på, men jag orkar liksom inte engagera mig tillräckligt för att det ska bli något av det.

Jag ska inte säga att jag har gett upp, men det är som att ingen därute verkar tillräckligt lockande för att jag ska vilja lägga tid på att lära känna honom. Antingen saknas den fysiska attraktionen eller så verkar det inte finnas så mycket under den där snygga ytan – eller så bara….asch, jag pallar liksom inte. Och förresten har jag det väldigt bra som singel. Frågan är väl nästan om jag ens skulle orka eller ha tid med att dejta någon just nu. Så kanske är det lika bra?

Samtidigt går jag och önskar att blixten ska slå ner. Att jag ska träffa någon som jag bara inte kan låta bli att bli kär i. För jag tror att det hade varit nyttigt för mig. Sådär hals över huvud-förälskad blir jag alldeles för sällan och jag liksom vant mig vid att ett trevligt förhållande kan vara tillräckligt. Jo, det kan det kanske efter tjugo år, men inte efter tjugo dagar.

Så, svaret på de där frågorna är väl: På kärleksfronten intet nytt. Kanske efter sommaren?