Helt vanlig dödlig

Återvände till jobbet i tisdags efter nästan fyra veckors semester. Som väntat har jag varit trött, men det har ändå varit uthärdligt. Jag har ju nämligen ett jobb jag tycker om och kollegor jag blir glad av att träffa.

Något jag slogs av var hur många som välkomnade mig tillbaka. Alltså, inte bara de som jag arbetar allra närmst med och som jag väl hade förväntat mig skulle lägga märke till att jag hade återvänt. Personer som jag normalt inte träffar eller pratar med varje dag uppmärksammade att jag var tillbaka och frågade om det var första dagen efter semestern.

Jag har ännu inte kommit fram till om min förvåning grundar sig i att jag själv är så fullständigt självupptagen att jag lätt skulle kunnat missa om någon annan var borta eller om det tvärtom är så att jag underskattar min roll i sammanhanget.

Det där är ju ganska typiskt. Man tror att man är en viss person, spelar en viss roll och att andra ser en på ett visst sätt. Men en dag så säger någon något eller agerar på ett sätt som får en att inse att man har haft fel.

”Jaså, de tror att jag är sån.”

Som för någon månad sedan när jag hade ett samtal med några kollegor om prokrastinering och sa att jag kan vara riktigt värdelös på att få saker gjorda. En kär kollega var uppenbart förvånad och sa att hon aldrig hade trott att jag hade sådana problem. Och nej, det är kanske inte så lätt att gissa om man bara ser mig på jobbet och dessutom framförallt i situationer där jag levererar. Där har jag ju koll på läget, är välorganiserad och håller (merparten av) mina deadlines.

Meanwhile minns jag inte ens när jag senast putsade fönstren i lägenheten. Jo förresten, det var ju då nån gång efter att köket blev klart och det värsta byggdammet hade lagt sig. Nå, det är ju bara typ nio månader sen – men ni fattar grejen. Jag är inte någon superwoman.

Ibland är det nog nyttigt att låna någon annans ögon och se sig själv som de ser en. Om inte annat inser jag ju, att de där som jag beundrar och tänker är galet imponerande i allt de gör, säkert också känner sig som helt vanliga dödliga. Det syns bara inte från där jag står.

 

Nomad under täckmantel?

Det har gått år sedan jag senast skrev. Nåja, kanske inte år men månader. Flera stycken.

Och ändå. Jag har haft massor att skriva. Ord som har velat komma ut. Tankar som har formats, men till slut ändå stannat inombords.

Kanske är det för att jag trots allt har arbetat med ord och bild på jobbet. Är det så det blir? När man jobbar med att skriva på nätet till vardags slutar man skriva i bloggen på fritiden?

Nu vet jag inte ens var jag ska börja. Med funderingar kring vänskap, kompisdejting och umgängesbehov? Eller livsval, arbetstankar och personlig utveckling? Eller… ja, det blir det nog. Om att landa.

Något har nämligen hänt. Jag trodde att det hände för två år sedan. Då började jag känna mig hemma i Malmö, inse att det är här jag bor nu. Jag har min lägenhet, i mitt kvarter, med mitt sushiställe och min pizzeria, mina affärer och mitt gym. Det var insikten. Trodde jag.

Men nu har jag börjat fatta att det är dags att landa. Att inte tänka på mig själv som ”på väg” mot nästa tillfälliga hållplats. Att göra ett hem i hemmet. Jo, jag trodde att jag var där redan. Men så insåg jag att det är det jag menar när jag säger att jag ”lever som en student”. Jag tror inte att jag är framme vid min destination, så jag väntar hela tiden på nästa anknytning.

Och det allra konstigaste är att jag aldrig har sett mig själv som en sådan person. Jag är ju en sån där helt vanlig, trygg och normal person. Jag är ingen nomad som har flyttat runt under hela barndomen. Jag har rötter. Jag kan bara inte riktigt hitta dem, verkar det som.

Hur kan jag inte vara medveten om det? Tecknen är ju ganska tydliga. Och ändå… Är det mig det är fel på?

Att lära känna sig själv på nytt

De senaste par veckorna har jag funderat en hel del på vad jag vill och vilka mål jag ska sätta för mig själv och min karriär. Anledningen är att det var dags för medarbetarsamtal – en naturlig tid för reflektion och karriärplanering. Det är kanske inte något man tar sig tid till särskilt ofta, men å andra sidan innebär det att man verkligen kan ha hunnit ”komma nånvart” sedan sist. Det tror jag faktiskt att jag har nu.

Det jag upptäckte var att jag nu ännu mer än för ett drygt år sedan är inne på att utbilda mig inom ledarskap och ta reda på om det kan vara rätt väg för mig. Jag gillar ju verkligen min nuvarande roll som biträdande projektledare, men tänker samtidigt att det kunde vara kul att få leda något på egen hand i framtiden. Min förhoppning är att en kurs eller någon slags ledarskapsprogram skulle kunna svara på den där frågan som avgör om jag verkligen ska ta steget vidare: Är ledarskap något jag överhuvudtaget skulle vara bra på? Och förstås den minst lika viktiga frågan: Är det något jag skulle tycka om att jobba med eller passar specialistrollen mig egentligen bättre?

Jag har alltid sett mig själv som en person med tålamod och lugn – motsatsen till den där rastlösa typen, som måste vidare hela tiden och för vilken saker måste hända NU. Men när jag tänker till på riktigt inser jag att det kanske inte stämmer helt. Jag vill ju ständigt ha nya utmaningar, vilket i och för sig inte behöver innebära att jag måste byta jobb. Det kan räcka med ett nytt program som jag ska sätta mig in i, tillfälligt ändrade arbetsuppgifter, eller som nu senast att jag tar tjänstledigt några månader för att göra något helt annat. Men det är det nya som lockar mig – att sätta sig in i något, planera något, lösa ett nytt problem.

Det går lite emot vad jag tidigare har tänkt om mig själv – jag är ju den där som ääääälskar att bocka av punkter på min att göra-lista och så inser jag nu att det där med genomförandet egentligen lockar mig mindre än förberedelserna och planerandet. Det är väl också därför jag tänker att projektledarrollen passar mig – man går in i något för en begränsad tid, styr upp och ser till att det blir gjort på bästa sätt och när det är klart kan man gå vidare till nästa projekt.

Jag som är så stabil. När började jag förändras? Hur blev jag den här flytande personen, med skiftande intressen (passioner) och behov av rörlighet? Kanske är det bara så att livet alltid varit rörligt tidigare, så jag framstod (åtminstone för mig själv) som stabil i jämförelse. När man pluggar är inget konstant. Man flyttar lite då och då. Man byter kurser och kursare och hamnar i nya konstellationer minst fyra gånger per år. Man lär sig hela tiden en massa nya saker. Det är väl klart att man aldrig hinner bli uttråkad eller rastlös då.

Och efter studierna har livet nog fortsatt lite så. Jag har flyttat, jobbat något år på det ena stället, slutat för att plugga lite till, fått jobb på ett annat ställe, praktik, jobb, tillförordnande, tjänstledighet och så vidare. Men nu när jag tänker tillbaka på det och också funderar på hur jag vill fortsätta framåt, så verkar det bara så mycket tydligare. Jag är inte den jag trodde.

Så nu är det dags att lära känna sig själv på nytt. Jag menar förstås inte att jag ska börja om helt från grunden (det tror jag inte ens är möjligt), men kanske kan det vara läge att se över några av de förutfattade meningar jag har om mig själv. Jag älskar ju att lära känna nya människor eftersom jag genom dem kan få en glimt av en annan bild av mig själv. Kanske ska jag leta efter ytterligare spegelbilder som kan avslöja vem jag är idag – istället för att hålla kvar bilden av den jag trodde mig vara för tio år sedan.