Årets slut närmar sig. Det finns så mycket man tycker att man borde göra nu. Städa så att lägenheten är redo för det nya året. Planera ett storslaget nyårsfirande. Ringa, skriva till eller träffa så många av sina vänner som möjligt – nu har man ju tid (riiiight). Umgås med familjen. Se över året som gått och vilka lärdomar man kan ta med sig från det. Planera året som kommer och de stordåd som ligger framför en. Se massor av ”juliga” filmer. Ta det lugnt och njuta. Och så ett dussin andra ”att göra”.
Det är inte utan att man kan känna en viss stress och i år är den värre än vanligt för mig eftersom jag dessutom har strulat till det med min uppsats och nu har alldeles för mycket arbete kvar att göra på alldeles för kort tid. Egentligen borde jag väl isolera mig själv och bara skriva, skriva, skriva fram till den nionde januari (deadline), men det går ju inte riktigt. Familjen skulle knappast acceptera min frånvaro på julafton och jag blev idag övertalad att äta nyårsmiddag med några vänner. Och så måste man väl handla mat och utföra lite andra sysslor lite då och då också. Och sova. Utan sömn fungerar inte hjärnan och då blir det lite svårt med uppsatsskrivandet.
Jag inser att det låter som att jag klagar. Det kanske jag gör, men det är faktiskt inte min mening. Jag vet att jag själv har försatt mig i den här situationen. Jag vet också att jag har en sådan ofantlig tur som kan plugga och ta en examen bara sådär – för att jag vill. Som har ett jobb som jag kan ta tjänstledigt ifrån och som har kunnat spara ihop pengar så att jag kan klara mig utan inkomst i några månader. Jo, jag är faktiskt tacksam, men också lite, lite (okej, ganska mycket) stressad. Stressen går nog över, men tacksamheten ska jag försöka behålla.
Vårkänslan 